Aftonbladet – 22 februari 1847, sida 2

nat något oförsökt. Ditt öra har varit döft för en mor, som legat, med sträckta händer, vid lina fötter: Nu återstår att väpna mig med ull föräldramaktens majestät. Emedan du sjelf, senom din halsstarrighet, tvingar mig till detta steg, välan! så välj, välj emellan Lejonhjertas vand och min förb.nnelsel, Mamma, mamma! återgaf du med dina omsorger lifvet åt ditt svaga, sjukliga barn, endast ör att, med återvunna krafter, störta henne i len djupaste olycka! Vet du, Marie Louise, hvad en mors förbanelse vill säga? Den förtar brödet sin näring, sömnen sin hvila, bönen sin förtröstan! Den står, förvisande, på tröskeln af himmelriket! Vill du ha lugn i lifvet, vill du ha frid på din lödsbädd, så lyd mig ! Förskoning, förbarmande! Tag tusen gånger mitt lif; Men, min mor! min mor! tag denna calken ifrån mig Marie Louise slingrade, med srampaktig våldsamhet, sina armar om sin mors Med en häftig ryckning gjorde sig friherrinvan lös från denna omarmning. Med blixtrande ;gon, med en matt rodnad stigande på de anars likbleka kinderna, med handen utsträckt ifver sin dotters hufvud, utropade hon: Välan lå, vanslägt de barn, olydiga dotter! Jag förb. .. . Säg icke ut, min mor! hviskade Marie Louse, med döende stämma; jag skall lyda dig, ag skall bli Lejonhjertas hustru l, En välgörande svimning beröfvade i samma: ;gonblick den arma Marie Louise hvarje medvetande af sin olycka. Lejonhjerta, här har du din brud! yttrade