Aftonbladet – 20 februari 1847, sida 2

nan fast vid sin första och sin sista kärlek. Då denna sednare dött bort, som kärlek, går den ej sällan igen under gestalten af beundran. Men sedan middagen väl tagit slut, fullföljde Rutersvärd sin väns berättelse, steg hofmarskalken upp, för att på vers tacka vår värd för hans misslyckade tillställning. Det var för mycket. Jag är ingen vän af ironier. Poeten är lös! rädde sig den som kanb ropade jag, och begaf mig På dörren, troget följd af Lejonbjerta, hvars bistånd man alltid kan påräkna, så snart det gäller reträtter. Men, herr protokollssekreterare, inföll fru Strålkronas väninna, det är ju en oförlåtlig likgiltighet för litteraturen, för den sköna konsten! Kanske har ni, till råga på allt, icke besökt ---s atelier, för att se hans gudomligt vackra vestal?, Det är en föresats af mig att aldrig gå i atelierer, alltsedan ett misstag, som jag vid ett dylikt besök begick. Jag stannade framför en qvinobild, med blidt ansigtsuttryck, med milda later, med ett Jjuft; välvilligt. leende spelande kring läpparne. ,Utan tvifvel den kristliga kärIsken?, frågade jag konstnären. Nej, förlåt mig! det är hatety blef svaret. Och dessutom, min nådigaste friherriana, undviker jag af instinkt vestaler, Jag älskar qvinnor med menskliga dygder, med menskliga svagheter! Det finnes ingenting i längden ledsammare, än fullkomligheten. Hormeliner, konungars och drottningars prydnad har just sina fläckar att tacka för sin skönhet., Ni har således aldrig egnat Lafontaines snöhvita romånhjeltinnor en hyllning, aldrig gråtit med Rosa eller Tiggarflickan, aldrig känt er hänryckt af Ehse eller qvinnan i sin fullkomlighet?, Jag är bland de få menniskor, som skulle kunna I-fva utan romaner, andas utan mod jurnaler, existera utan tidningar. Jag läser hufvudsakligen, för att kunna somnå. om qväl