Aftonbladet – 18 februari 1847, sida 2

jallt. stöd af erfarenheten hvad Norge angår likväl hafva mot sin vilja gjort de diberal: åsigterna en stor skada, så vida ledamöter in om kommitteen af D. A. skulle blifvit ledde att vika mera till höger, än eljest hade vari! fallet. mm till — Sv. Minerva, såsom sjelf tillhörande der konservativa falangen, har naturligtvis alltige nom känt mycken ledsnad öfver den tystnad politiska ämnen, som Posttidningen från dett: års början iakttagit; och derföre tid efter an nan gjort åtskilliga påstötningsförsök för at ånyo få den till tals. Ibland alla dessa försök finner man ett serdeles kuriöst och starkt på kännande, genom en insinuation i denna dags Minerva. Artikeln handlar om Posttidningens be: ryktade Munlås; och sedan många goda sakei vidt och bredt blifvit ordade om hr kanslirådet Wallmark, hvilken karakteriseras som ett förkläde, och beklagas för sin personliga ställning, hvarigenom han skall hafva varit tvungen att iaktlaga tystnad, enär hans försvar blefve komprometterande för andra personer i högre samhällsställningar,; rycker Minerva slutliger fram med följande: Nya upplysningar utaf en ännu mera graverande beskaffenhet hafva kommit oss tillhanda, hvilka icke medgifva tystnad, så gerna vi det än önskade; utan som fast mera ålägga oss, att ånyo uppmana hr kanslirådet W., att, så vidt det är honom möjligt, urskulda sig. Det är nemligen icke nog med hvad hela allmänheten redan känner, eller att en stor mängd medborgare, som, på god tro till red:s konservatiftliberala programm abonnerat på Officiella bladet för innevarande årgång, blifvit på sina prenumerationsmedel lurade, för att nyttja D. A:s ganska egentliga uttryck. Det som nu följer är väl långt eftertänkligare. Den värda red. af Officiella bladet har nemligen, i likhet med hvad som egde rum med Sv. Biet i lifstiden, uppburit, under förbindelse att bladet skulle redigeras innevarande år efter samma konservalift-liberala grundsatser som de förra åren, ganska betydliga, pekuniära tillskott aj enskilda personer, tillhörande den konservativa opinionen; och sedan denna förbindelse blifvit, genom munlås-påtagningen, å red:s sida bruten, så har red ehuru anmodad om återbetalningen af sådana tillskott, vägrat att densamma verkställa. Vi undvika med flit all qvalifikation af slika tillgöranden, för hvilka allmänna lagen innehåller ganska betecknande uttryck. Men vi hemställta till den värda red. om den, sedan sådana data blifvit för allmänheten framlagde, kan längre spela den döfves och dummes roll och underlåta att anföra, hvad till dess urskuldande möjligen kan andragas; och vi underställa Sv. akademien sjelf, hvars rättsinnehafvare red. är, om dess heder, såsom privilegiets egare, tillåter, att ett slikt handlingssätt lemnas utan explikation och försökt rättfärdigande. Läsaren torde med oss instämma deri, att denna uppgift är hvad man kallar ganska pikant, förutsatt nemligen att den icke är diktad, hvilket man icke så noga kan veta, men åtminstone ej bör förutsätta, när appellen sker från en konservativ tidning till en annan dylik, hvilka båda kolleger bland annat synas böra vara intresserade att konservera, hvarandras hemligheter. Efter hvad som nu händt, synes det imedlertid omöjligt för hr kanslirådet Wallmark att hålla sig undan ett så högtidigt frammanande, och det omtalta munlåset orde väl ej vara så bredt, att icke en liten öppning lemnats vid den högra mungipan, illräcklig för att låta hr kanslirådets kända uppriktighet framsläppa ett ja eller nej, i an-. ledning af den näsvisa frågan. Skulle Minervas appgift vara sann, så kastar den onekligen en högst intressant dager öfver Postoch Inrikes-. idningens verkliga situation under den förflutna iden, nemligen att hafva varit formligen förryrd af det reaktionära partiet, medan den burit den officiella skylten.