vecklades i olyckliga krig, och Frankrikes fi nancers förstörda skick, som 80 år derefter be redde revolutionen, grundlades bland annat ge nom Ludvigs många krig, af hvilka det spanska successionskriget var det minst nödvändiga Om politiken är sådan. att den icke lede: till nationers fromma, så adlas icke densamm: genom sina anor eller dess traditionella egen skap. Ludvig den XIV:s politik tillhör en förgången tig föråldrad och urmodig, liksom sam ma tids smak och ideter, och måste sakna sympati i det medelst genomgripande revolutionei nyfödda Frankrike. Och berodde väl detta land: ära af ett giftermål emellan tvänne unga furstliga personer, bedrifvet på ett nog lömskt sät! och advokatoriskt försvaradt? Ack! Frankrike har en större och dyrbarare ära att åberopas och upprätthålla. Icke var det under Bourboners auspicier, som franska örnarne slogo ned öfver det häpnade Europa och föreskreivo det lagar. Ej heller var det emedan Ludvig Filip var af Bourbonsk härkomst, som han vid den sista revolutionen uppsattes på franska tronen, utan oaktadt han var af samma blod med den fördrifna regentstammen. Det var för de verkkHga egenskaper man visste honom öga; det var för de demokratiska tänkesätt man trodde honom hysa, och kanske något för emblemerna, Pparaplyn och den gråa hatten. Ej kan Frankrike under dess nuvarande, genom så många blodiga hvälfningar vunna sambhällsskick, vara bundet att förfäkta och upprätthålla politiska systemer, tillkomna under en slösaktig, sedeslös och med skefva åsigter behäftad tid, och bestämda af en autokrat, hvars begrepp om sitt förhållande till det folk, han styrde, bäst afspeglas i det bekanta uttrycket: VEtat cest moi. Det hörde ock till denne s. k. store LudVvigs politik, alt förfölja de talrika industriösa protestanterna bland sina undersåtare medelst Jandsförvisningar och de grymma dragonnaderna. Månne protestanten hr Guizot ville upplifva denna politik, som också är traditionel och kostade, om ieke Ludvig, så mycket mera dess rike oerhörda förluser? — Men om nu fransmännens konung, icke af egennyttiga afsigter, utan blott för principen oeh traktatmässigt yrkat en Bourbon till det ifrågasatte äktenskapet, likgiltigt af hvilket hus inom d.nna ätt, nå hvarföre icke då föreslå hertigen af Bourdeaux, såsom tillhörande den äldsta grenen, innan denne hunnit göra val af annan gemål? Det hade varit ett slags ädelmod och den minsta ersättning han kunnat lemna den prins, han beröfvat franska thronen. Axel Oxenstjerna skref till sin son: Du kan ej föreställa dig huru lätt det är att styra stater. Det var en man med förstånd och kraft. Han föraktade sådana barnsligheter, som nu med så mycket allvar sysselsatt engelska och franska kabinetterna, under det maktpåliggande europeiska frågor -förbiseits eller lösligt behandlats. Med sitt fäåderneslands sanna ära och fördel, med ett stert mål — reformationens bestånd — i sigte, gick han i sin konungslige väns, den store guldkonungens, spår och sammanböll, under de mest hotande svårigheter, den protestantiska ligan, och, i spetsen för den, utförde ting, som väcka efterverldens beundran; Det var stort. Vår tids störste statsmän deremot förvandla de lumpnaste frågor till vigtiga tvistefrågor och inveckla dem så, alt de ej förmå reda dem. Kurirer, notväxlingar, förklaringar, tal hafva följt på hvarandra, Man borde trott, att något stort skulle födas. Men se — berget födde en råtta, och verlden blef storligen bedragen. Den märkliga statskuppen var att oförhappadt bädda en brudsäng åt en liten spånsk infantinna och åt en dito fransk prins. Den som öfverlefvat Napoleons och Nelsons tidehvarf tycker sig förflyttad till Lillipytternas verld. De värda ministrarnes på båda sidor om Kanalen offentliga uppgifter äro i en punkt j rakt emot hvarannan stridande. Hr Guizot påstår, att lord Palmerston den 49 Februari förlidet år sätt prins Leopold af Sachsen-Coburg främst bland kandidaterna til drottning Isabellas hand, oeh lord Russel har i parlamentet yttrat, att engelska regeringen. aldrig önskat att den Coburgske prinsen med Englands understöd skulle begära den omtvistade handen: Hvem har rätt? Endera har sagt en osanning. Men lemnom dessa politiska ömkligheter, dem tvenne stora nationers styrelser ej ansett under deras vVärdigbet att göra väsen af, och görom ett språng till det beklagansvärda Polen. Fristaten Kraksus tillintetgörelse vär det fordna konungariket Polens sista pust. Denna stats sjelfständighet var väl i sjelfva verket blott på papperet; tack vare de trenne skyddsmakternas — en hånande ironi låg i denna benämning — sätt att skydda. Mccn Krakau var dock ännu en skugga af ett fordom mäktigt och i häfderna namnkunnigt rike, hvars härar en gång frälsade den tyska kejsarstaden från att stormas och plundras af de segrande Ottomanerna. Till belöning derför har Österrike. varit en af styckmästarne vid slagten och sluteligen uppslukat den sista qvarlefvan af en ädel, men olycklig nation. De svepskäl, som dertill blifvit anförda, äro för svaga att dåra äfven enfalden. Skulle ej trenne mäktiga stater med stående härar till ett: gränslöst antal, och; hvad angår: bibehållandet af hvarderas-andel i rötvet, i fullkomlig öfverensstämmelse, förmå undertrycka en omogen insurrektion? Någon verklig nödvändighet var AL An fr it I