Aftonbladet – 18 februari 1847, sida 2

— mera förfärande, mera fallen, än Dante någonsin diktat sina spöken, eller Swift bespottat sina Ya-hoos! Bland dessa härjade miner af ett menskligt ansigte brinner dock ännu, med outsläcklig glöd, det röda ögats förtärande flamma. Detta öga tyckes aldrig sofva, eller, om det sofver, slutes ögonlocket aldrig till deröfver. Då ni skyggar tillbaka för dess eld, förefaller det er, som om själen, hvilken förlorat redighet och harmoni, till sin förbannelse, ännu bibehölle ett oredigt och omedelbart medvetande. Hela dagar, hela veckor, iakttager denna förfärliga, dåre en djup, ihärdig tystnad; men, liksom ögat aldrig slutes, så hvila aldrig hennes händer — de tillslutas och öppnas, såsom omslöte de något handgripligt föremål, på samma sätt, som roffågeln med näbb och klor griper om sitt byte. Stundom fara de öfver denna panna, hvars fåror likna dem åskviggen uppristar, liksom för att torka bort en fläck eller bortaga någon plågsam tanke; stundom upplyfta de fållen till den smutsiga klädningen och tyckes hela timmar sysselsatta att gnugga bort en fläck. Då, ur djupaste tystnaden, utan orsak eller anledning, framskallar, salfva efter salfva, ett förfärligt skratt, tills kroppen, utmattad af ansträngningen, nedsjunker i ett sanslöst tillstånd. Men sällan eller aldrig tala dessa läppar några begripliga eller sammanhängande ord. . Vissa tider äro hennes väktare öfvertygade, att hennes förståndskrafter till någon del återkommit; och vid dylika tillfällen hafva de blifvit nödsakade att ännu nogare gifva akt på henne. Brytningen förebådas genom en föränIring i hennes uppförande — genom en snabb uppfattning af allt som säges — genom en forskande och spänd blick på de ödsliga murarna — genom en mild, smekande eftergifvenhet — genom en dämpad klagan öfver de tryckande fjettrarna samt, ehuru sällan, genom temligen förståndiga böner om lättnad och frihet. 1 början af hennes bedröfliga fångenskap, då man måhända trodde att hon var en förnäm patient, med vänner, som skulle hysa deltaande för henne, och frikostigt vedergälla ben