Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

NN R——m—E——————mw wrrwe Buffalo till Bristol, Liverpool och London. Man har väl sett förslager af större omfång, och hr Featherstonhaugh vill en jernväg från Halifax till Nova Scotia, eller åtminstone ifrån S:t Johrs vid Fundy-viken till S:t Laurentii-floden, och derifrån ser han intet hinder hvarföre den icke skulle fortsättas till Montreal, Kingston och rundt om norra stranden af Ontario, öfver Torento till Welland-kanalen. Men han misstager sig påtagligen, om kostnaderna för ett sådant företag. En jernväg af denna längd (öfver tusende eng. mil) måste uppäta ett större kapital än någonsin skulle kunna återhemtas ur företaget och skulle aldrig kunna underlätta transporten under de flera månaderna af året, då S:t Laurentii-floden är tillfrusen; Dessutom skulle hvarken snille eller menniskokraft förmå att hålla jernvägen farbar under de svåra yrväder, som äro så vanliga i denna del af nordamerikanska fastlandet, der en starkare vinter råder än i sjel:va Siberien. Icke heller är en sådan transport nödig, då man kan under de månader då vattnen kunna begagnas, hafva tillräcklig tid att transportera produkterna för året. Huruvida det vore nyttigt att genom en jernväg förena Montreal med Kingston, det är en annan fråga; men vi befara att spekulativa ingeniörer icke nog tagit i betraktande inflytelsen af snöfallen, de ytterst svåra frosterna, källossningens menliga verkningar, och all den derigenom vållade förstöring, hvilken föranleder behofvet af de kostsammaste reparationer hvarje vår. Man har redan en erfarenhet deraf på linien mellan Boston och Albany, ehuru begge dessa orter i Januari månad hafva så att säga, sommar, i jemförelse med den väderlek, som råder vid S:t Laurentii-floden. Deremot skulle visserligen korta jernvägstnier, t. ex. för att passera fallen i nämde flod mellan Montreal och Kingston, kunna förtjena att anläggas och underhållas. Men hur man än må betrakta frågan om jernvägars nytta, på längre eller kortare afstånd, vare sig för östra eller vestra Canada, så kan ingen förneka, att våra behof af utländska födoämnen böra hemtas på sjöarna — att de kunna föras medelst ångbåtar, på kanaler till Quebec — och att tränsporten borde taga denna väg. För det närvarande förökar transporten af jordbruksprodukterna, ifrån Michigan eller Illinois, (att ej omtala Jowa och Wisconsin) till New-York eller New-Orlcans, kostnaderna på ett öfverdrifvet sätt. Då ingenstädes finnes en sådan lättnad för inre kommunikationen, så skall en sådan transport till stränderna af Erie-sjön snart blifva både skyndsam och mindre kostsam. Dess tillgodogörande beI ror al oss sjelfva; ty för det första skulle den förskaffa sysselsättning till: våra egna ångfartyg så långt som till Quebec, samt sedan för vår I seglande bandelsflotta: en fördel som amerikanarne nu nästan allena slagit under sig; för det landra, skulle varorna komma fram till engelska Isaluplatserna för vida bättre köp, än nu; ty man bör besinna, att hvarje stat hvilken de måste passera, söker pålägga dem så stora tullar och fraktafgifter m. m., som anses möjliga att utItaga: ett förhållande som icke en gång kan afJhjelpas, då de lokala lagstiftande församlingarne Ji dylika frågor äro alldeles oberoende aftunionslagstiftningen och blott se på sina egna lokala fördelar. Vi behöfva blott att göra seglationen till och genom S:t Laurentii-floden, så. lätt som möjligt, så skall spanmål:n oundvikligen taga den minst kostsamma vägen. Gt DNS ER