Aftonbladet – 17 februari 1847, sida 1

Hans vagn bade stannat framför jernportarna till en stor byggnad, som låg litet afsides ifrån stora vägen, och dårhusets portar tillslötos om Lucretia Dalibard. Med sin vanliga fräckhet, samt dessutom drifven af sin förtviflade ställning, både i afseende på hans affärer och hans farhågor, skyndade han sig genast vid ankomsten till London att göra anspråk på Helenas lfsäassurans. Då Lueretia, för hvars räkning insältningen skett, genom sin svagsinthet blifvit oförmögen alt sjelf förvalta medlen, och lagen stadgade, att de summor, hvartill hon sålunda var berättigad, skulle förvaltas enligt de förskrifter eller det testaraente, hon till äfventyrs uppgjort, meden hon ännu ägde sitt sunda förnuft, blef genom Grabmans bistånd ett dylikt testamente, till förmån för Varney, snart uppsatt och bevittnadt, och Varney gick att på vederbörlig ort utfordra penningarna. På första stället vägrade men utbetalningen. Starka, juridiska tvifvelsmål fromkastades, huruvida arftagarne verkligen voroså berättigade till Helenas lifsassurans, som lagens stränghet fordrade. Det besynnerliga deruti. alt så stora summor blifvit insatta under den osannolika förmodan, att en så ung och frisk person snart skulle dö — det plötsliga dödsfallet, som följde så hastigt på assuransen, — några rykten, som spridt sig itån Laughtons grannskap, — resultatet af de efterforskningar, som gjordes rörande Varneys för gående Uf, jemt: åtskilliga misstänkta omständigheter, som stodo i samband med hans onkels död, hvilkel allt noga utröntes och skickligt sammanställdes förmådde kompaniets laga ombud att våga er rättegång angåend; Varneys anspråk. Ansat af sina kreditorer — dag och natt ett offer föl fruktan, att man skulle upptäcka hans förfalskning vid uttagandet al den summa, Han haf linnestående i engelska banken, beslöt Varne) att begifva sig till Frankrike, medan processer