Aftonbladet – 16 februari 1847, sida 3

riktigt vaknat, förlänar åt pöbelns drägg och afskrap, öste Beck ut sina förfärliga beskyllningar, sina ursinniga förbannelser. Men medan den stackars uslingen — uppretad mindre -genom kunskapen om missdidet, än genom retelsen af giltet i hans blod, på : detta : vis rasade och stormade, vaknade en förfärlig tanka hos Ardworth: han hade förut gripit anklagaren i armen; nu sköt han upp hans råckärm, och på hans handled stodo de mörkblå bokstäfverna tatuerade, intygande att den talande var ingen annan än den förlorade Vincent Braddell. Hål, hålll ropade han då; håll, olycklige! Det är din mor, som du på detta vis anklagar! -Lucretia sprang upp; hennes ögon tycktes tränga sig ut ur hennes hufvud; hon grep handen, som var sträckt mot henne i vrede och hot — och, der, bredvid bökstäfverna, som förkunnade: hennes son, var det lilla hullingstynget, omgifvet af en blågrön fläck, som förkunnade hennes offer. I ögonblicket igenkände hon sitt barn i den man, som dömde henne till afrättsplatsen, och fann sig sjelf vara hans mörderska. . Hon släppte armen och sjönk tillbaka i sin hvilstol. — Ant ngen giftet nu hade nått lifvets källor, eller en så ovanlig känsla på en så svag varelse var en tillräcklig dödsorsak, halkade Beck sjelf nu, med ett lågt, qväfdt skrik, ur Ardworths hand och raglade framåt ett par steg, hvarvid blod begynte frusta ut ur hans mun och öfver Lucretias klädning; — hans hufvud sjönk, och föll först i Lucretias knä och sedan tungt emot golfvet. De två närvarande männen böjde sig ned och upplyftade honom igen; hans ögon öppnade och :slöto sig vexelvis; det sorlade i hans bröst, och i detsamma han sjönk i deras armar såsom lik, ljöd ett skratt tätt bredvid dem. Det skallade tvärt igenom alla väggarna i huset, det hördes nära och fjerran 8enom golf och tak; i hela huset fanns ej: ett öra, som icke förnam det. I detta skratt flydde för alltid, till domens. dag, de svarta qvarlefvorna af hennes förlorade själ, barnamörderskans förnuft. ; 2 (Forts. följer-) 7