Aftonbladet – 16 februari 1847, sida 1

djupt efter andan, såg sig hastigt omkring och smög in. Inom ett ögonblick stod han bakom tapeternas veck. Knappt var han der, förrän Varney kom, sjelf inrullande stolen, hvari madam2 Dalibard satt. Uttrycket i hennes ansigte var nu öfver vanligheten-stelt och inbundet. Med omsorg stängde Gabriel dörren och vred om nyckeln. Derei:ter sade han med låg röst: Har ni tappat modet? Vacklar ni? — Jag har sett er ställd på lika svåra prof, som detta, och der mindre var att vinna; men aldrig förr såg jag er sådan som nul!n Lucretias läppar rörde sig; hon lyftade handen till pannan med sväfvande fingrar, likasom för att viska bört en dammfläck, Den kyssen här) — mumlade hon — dea kyssen bränner! — Med ansträngning lyckades hon likväl snart att återvinna en del af sin vanliga sjelfbeherrskning; hon svarade då högt: Hvad har ni att klaga öfver? Saken är ju verkställd. — Hon kysste mig i natt; men då läste jag än gång hennes fars trohetsförsäkringar och kärlekslöften — jag genomögnade på nytt brefvet om upptäckten af min son; och så blandade jag till giftet med stadig hand! — Jag smög mig in! Ljusstrålen föll ifrån Guds himmel — det var Guds öga! Och hunden tjöt som vid ett besök ifrån grafven, eller af en vålnad från en annan verld! Hon ruskade upp sig från slummern! — Hvad mer? Till natten skall hon slumra djupare Ruska ni upp: er sjelf! inföll Varney, nästan våldsåmt gripande om hennes arm. Kom ihåg allt hvadsöm ännu återstår: huru mycket som ännu är ogjordt! — Percivals återkomst — kanhända denne Grevilles? — Percival! Hit med drogen åt honom! — Nyckeln! Nyckeln: — I Nog med ett mord på en dagl Men då är ju detta ena mordet föröfvadt