Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 3

jatt det radikala partiet der icke äger något an seende, uppfattadt i den meningen nemliger som vi gifvit deråt. ) För att imedlertid ännu närmare bestämm denna mening, låtom oss välja ett exempel, son hör till en dagens fråga härstädes. Aftonbladet anser det norska representations sättet vara det, som sedan 30 år tillbaka visa de bästa resultater bland alla sådana författ ningar i Europa. Detta kallas utan tvifvel e! radikal åsigt, om man ställer den bredvid sta tus qvo af de närvarande förhållanderna i de flesta länder. Det hindrar dock ingalunda at man kan säga: jag tror att ett representations sätt, sådant som det norska, om det här infördes, skulle vara ganska nyttigt äfven för Sverge; men jag finner, att mäktiga privilegieradq intressen och historiska iraditioner här skulle uppställa så starka motståndskrafter emot införandet, att detta icke låter sig göra. Derföre tror jag, att man bör jemka med sig något, för att komma till ett resultat; men anser likväl, att man bör bibebålla så mycket af en riktig prineip, som det kan ske med utsigt till framgång. Detta sednare är ju då just, hvad Winterbladet kallar en statsmannaåsigt; såvida dermed menas sättet att arbeta för principerna i praktiskt hänseende. Winterbladet sjelf har gifvit oss ett stöd för denna sats. Då nemligen Winterbladet i en recension af professor Palmblads famösa pamflett om Norge ganska kraftigt vederlade en hop af br P:s deklamationer emot det förmenta bonderegementet och åtskilliga andra förvrängningar af samme författare, agerade icke Winterbladet då i en radikal riktning? Eller då man påminner, att en folkrepresentation i begreppet nödvändigt måste innefatta att majorileten, men icke vissa privilegierade klasser eller blott de rikaste i landet, der bör hafva öfvervigt, hvilket begrepp ytterst utgår ifrån grundsatsen, att egenskapen af medborgare i ett samhälle äfven medför anspråk på att se sina politiska rättigheter vid lagstiftningen b vakade genom representanter, och som äfven utgör den egentliga grunden för de samfälda valen, såvida med detta uttryck j förstås blotta formen utan afseende på de elementer som röra sig i densamma; är då icke äfven detta en radikal åsigt, enär den åsyftar att verka för cen bestämd och allmängiltig grundsats? Vår mening med benämningen radikal torde nu vara tydlig. Den är i praktiskt hänseende endast, att gifva en närmare bestämning åt det fordra s. k. oppositionspartiets ståndpunkt, än medelst uttrycket liberal, hvilket på sednare tider blifvit så sväfvande, att till och med sjelfva Posttidningen sökt att upptaga det för sin räkning. Att vara radikal betyder således, vi upprepa det, enligt vår uppfattning ingalunda detsamma som att köra hufvudet i väggen, det utesluter hvarken moderation i sättet att framställa sina åsigter eller det praktiska förståndet och klokheten, att afse möjligheterna i tillämpningen; det fordrar i handlingen endast såsom ett vilkor alt icke gå så långt i eftergifter alt man skänker bort sjeliva principen. Efter denna förklaring hoppas vi att Winterbladet torde lugna sig, och göre för öfrigt ingen affär af att bibehålla titeln för vir eller den öfriga liberala pressens räkning, då man kan vara mer eller mindre radikal i olika fall, allt efter sakens beskaffenhet. (Insändt.) i