Aftonbladet – 15 februari 1847, sida 2

för gamla materialens i grunden orubbade bibehållanåe kunna hafva funnits, så är det klart som dagen, att detta då måste helt och hållet hafva hvilat på det svar som en byggnaden föregående undersökning måtte gifva, samt att det första som då skolat företagas, efter det trappan blifvit rifven, varit en sådan undersökning, eller att pröfva huruvida de gamla pålarne der byggnaden hade sänkt sig, möjligen .skulle hafva redan inträngt i marken allt hvad de kunde, eller verkligen hafva stannat mot så fast botten, att de icke förmådde gå djupare, samt voro för öfrigt till ställning och beoskaffenhet välbehållne; ty först sedan detta prof skett och gifvit godt utslag, kunde tilltaget vara rimligt att åter bygga på samma grund. Detta skedde icke. Man handlade såsom ett oerfaret barn, eller såsom en fullväxt fåne; och man reste muren upp på en krossad grund. Och, dernäst, huru hopfogade man väl muren? Begrep man detta bättre, eller förstod man här i byggnadskonsten ens så mycket som en lärling i ett annat land, nej, hvad säga vi: som hvilken soldat som heldst af svenska armåen, utaf dem hvilka några dagar följt murarbetet vid ett af våra fästningseller kanalbyggnader? Efter inhämtande af följande beskrifning, som läsaren har tillfälle att jemöra med det verkställda arbetet, kan han sjelf lätt svara på denna fråga. Pålarne i grunden hade i synnerhet satt sig under ungefär midten af trappan, och rus!verket gick här i bugt nedåt. Hade man nu kunnat anse denna bugt stannad i sin böjning, och oföränderlig, så skulle hvar och en vetande byggmästare som velat bygga derpå, börjat med det oändligt tydliga — och detta gäller naturligtvis anting-n det befinnes pålar inunder, eller annan grund — att uijemna denna bottenlinia till vågrät, för att derpå sedan låta de följande hvarfven af den huggna muren i sin ordning komma, sådane de förr hade varit, alla vågräta öfver hvarandra. Detta är ju så nödvändigt, och synes tillika så oändligen simpelt, alt man har svårt att förstå huru det ens varit Möjligt att handla annorlunda. Som sagdt är: ingen architekt-lärling hade bort kunna derpå taga miste eller besinna sig derpå, och en architekt kunde blygas att icke veta det. Eller var denna byggnadskunskap här just för simpel: derföre möjligen att den kostat nästan ingen ting? Man företog sig då — ännu finnes väl nog byggnadsvett i landet för att kalla detta företag fånighet — man företog sig att omhugga, sten efter sten, de förr använda och förnuftigt huggna granitblocken, för att kunna jemka dem, hvarf efter hvarf, i kroklinier efter grundens sättning. Denna passning var lång och svår. Man förblef dock, på sitt vis, icke rådlös: stundom grep man sig an och högg ned en stens hörn i en annan. Vett visade sig ingenstädes. Arbetet är också såsom af vildar. På sina ställen gjordes omkring en tums vid log, med huggen sten! Var det möjligt att göra detta arbete sämre, uslare, råare? Nej, på heder nej! Stenbocken äro nu genom förhuggning till och med gjorda odugliga att för ommurning begagnas. Skall då d.nna skändlighet stå qvar, såsom minne af vår tid, och af hvad vi förmå i byggnad? Lyckligtvis har insändaren här ett godt svar tt gifva: den skall det icke, ty hvem heldst om vill vandra trappan (när snön kommer bort) skall se, att inne vid väggen åt Gustaf Adolfs org har i fogstrykningen redan öppnat sig den pricka, som bestämmer att trappan med de 6 granitsblockhvarfven redan börjat den förra vägen, och att de, helt naturligt följande den ortsatt eftergilfvande, icke eftersedda eller stärkta srunden, snart skola glädja oss alla med ett ytt fall. Och fiolerne, hvem betalar dem? Stadens enfald, ty vi låta med hvarje dag på nytt — inpudra oss. Författaren är ännu skyldig läsaren namnet vå den architekt som för detta arbete har anvar. Kalendern svarar: herr Nyström, stadswchitekt, förste architekt i öfverintendensemvetet, professor i högre byggnadskonsten. Han! r tillika ledamot i kommitteen för nationalmu(SE SR NR AN Ar AN EE j j