Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 3

AKADEMIKSA BREF. (Slut från gärdagsbl.) Men ännu ett slag af studenter, ett ganska sällsynt der som annorstädes, är i nämnde cirklar gerna sedt, ja! af dem uppsökt, emedan det alltid kastar en viss glans på sin umgängeskrets. Jag menar de så kallade snillena,. Men nu är vanligtvis händelsen med dylika sällsporda varelser, om de äro af det rätta slaget, att de äro mycket sjelfständiga, och ej gerna vilja böja sig under ett onaturligt och förskämdt sällskapslifs tunga fjettrar. Någon gång äro de eller synas åtminstcne vara litet. nyckfulla och egna. De hafva åtminstone ej så sällan den lilla egenheten alt vilja vara i fred. Dzs finna sig derföre högeligen besvärade afett umgängeslif och ett mecenatskap, som lägger alltför starka band på deras frihet och otvungenhet att lefva och skicka sig. Derföre sägas de ock ur dessa cirklar, såsom för dem osmakliga, alltför cirklade och besvärliga, snart taga till flykten, lemnande åt dem, som vederbör, att der söka sitt hem, att der lefva och hafva sin varelse. Stundom lär det ock hända, att studenter ur hopen, af en eller annan tillfällig orsak, råkat komma in i helgedomen. Deo äro då mycket blyga, för att ej säga blygsamma, och ofta tafatta, hvilket likväl ej utesluter hos dem på djupet en bildning, ett allvar och en karakter, som göra dem i sjelfva verket vida öfver!ägsna cirklarnes hemvande, och på denna grund stormodige, framfusige och någon gång oförskämda hjeltar. Dessa ega förmågan att göra sig gällande, merendels för mer än de äro; de.-v:lja synas; de andre deremot sakna deras förmåga; de synas derföre mindre än de! äro. Kansko äro de någon gång litet pedantiske, fast redbara, och förefalla derföre i början något torre och tråkige. Men detta torde cj så sällan ligga, mindre i deras natur, än i deras ovana vid elt sällskapslif af så hög ton och fin belefvenhet, och i deras brist på vilja och håg att från sin ståndpunkt af djup inre bildning sänka sig ned till missbildningens höga ton,. Upptäckten af denna missbildning, der de minst trott sig böra finna den, har väl insifvit mången ibland dem ett djupt, kanske för lifvet fortvarande, förakt för samhällets sig sjelf företrädesvis så kellade bildade klass, eller de pförnäman. Med en sjelfkänsla, gränsande till högmod, har han vikit derifrån, och dragit ikring sig ett skal af pedanteri, skenbar hårdhet och surmulenhet, som sluteligen fulländat misantropen; — nemligen såvida han ej, bedragen på drömmen om lifvet,, kastat sig in på stigar, och väger, der löjet möter med flygande lockar och bräddad pokal. Ty menniskan är född