Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 3

hjerta till deltagande för hans kärlek och be kymmer! Han fruktade icke mötet med Greville; tvärtom, han längtade derefier. Han behöfde en rådgifvare, en förtrogen, en vän. All helt tvärt visa bort sina gäster kunde han icke förmå sig till; att öfvergifva Helena för hennes faders brott, eller hennes mosters fel (hurudant det än var — och derom hade har blifvit lemnad i ovisshet) det ingick aldrig i hans tankar! Dock, om han, innan han råkade Helena, ja till och med sedan han sett henne första gången, hade erfarit, att hennes fars namn var fläckadt, så skulle säkert. den egna stolthetskänsla, hvilken man lärt honom anse såsom en del af sjelfva äran, och som bestod i en djup vördnad för ett oförvitligt namn och en skrupulös fasa för hvarje fläck på hans vapensköld, tvifvelsutan sagt honom, att han. utan att vanhedra sitt namn, väl kunde gifta sig Inom en ringa och fattig, men aldrig i en vanryktad familj. Men nu måste alla dessa, för förståndet, men icke för bj.rtat, gilt:ga betänkligheter vika för den unga kraften af en kärlek, som räknade sjelfva det vanrykte, hvilket häftade vid hennes namn, för ett skäl mer att skydda henne. Helenas rena, obefläckade. klara anlete framglänste ännu mer förklaradt genom det moln, som omgaf det. Ett obeskrifligt, ridderligt deltagande förenade sig nu med hans kärlek och stadfäste hans trohet Skulle hon, stackars barn, lida för andras missgerningar? Nej. Hvad gagnade honom fväl hans kraft som man, hans värdighet och anseende som gentleman, om de icke förmådde skydda den, som nu i dubbelt mått var i bebofaf skydd? Sålunda, midt under det oroliga svallet i sitt bröst, stod han dock fast och beslutsam åtminstone i cn punkt, och började redan att återvinna sin sangviniska naturs hoppfullhet, på grund af sin förtröstan till sin mors kärlek och sin tillit till de löften, som gåfvo mildring åt hennes meddelanden och varningar, samt till den öfvertygelsen, att Helena blott behöfde visa sig, för att hvarje betänklighet skulle gifva vika. I dessa tankar vandrade hon em, och, då hon kom upp på terassen, träfade hon helt oförmodadt Varney, som stod