Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 3

Rätt! utropade Varney, och hans ögon följde Percivals försvinnande gestalt med en blandning af stolt glädje och ängslig frukten. Derefter vände han sig åt fönstret till tornkammaren, der madame Dalibard hvilade, och då han såg alt det ännu var tillslutet, frammumlade han en otålig ed; men just i detsamma öppnades luckorna långsamt och en betjent nalkades, med helsning, a!t madame Dalibard önskade tala med Varney en liten stund derefter, om han behagade stiga upp på hennes rum. Varney stod snart i hennes kammare. Madame Dalibard var uppstigen och sattisin stol; det ovanligt glada uttrycket i hennes ansigte bildade en stärk motsats till den dystra skuggan på styfsonens panna och den nervösa darrningen af hans läppar. Gabriel,, sade hon, då han närmade sig, min son är funnen! Jag vet det, svarade han hastigt. Dul! — Af hvem ?) Af Grabmen. Men jag af en ännu bättre autoritet, al Walter Ardworth sjelf! Han lefver; hanskalåterskänka mig mitt barn! Hon räckte bonom ett bref. Han gaf henne ett i utbyte, men icke det, han ännu höll hopkramadt i sin hand, utan ett annat, som han framtog ur barmen. Dessa bref, som de begynte och slutade nästan på samma ging, sysselsatte dem begge hvar å sin sida. Det ifrån Grabman lydde sålunda: Kära Jason! Kasta nu er halt högt i vädret och ropa hurra! Ändtligen bar det lyekats mig alt efter mycket snokande spåra upp den förlorade Vincent Braddell. Han lefver ännu! Vi kunna lätt prestera bevis för hans identitet. Jag har icke ett ögonblick öfrigt för vidare detaljer, emedan posttimman är. inne. De båda följande dagarna skall jag använda till att ordna alla bevisen och seden öfversända dem till er. Imedlertid torde ni, å er sida, laga så, alt jag med möjligaste första måtte erhålla mitt arfvode, 3000 pund; och den skyndsamhet, hvarmed jag uträttat mitt uppdrag, kunde! väl förtjena ännu något mera. Er Nicholas Grabman. 7 (Forts. följer.)