Aftonbladet – 13 februari 1847, sida 2

H:r GUIZOTS SVAR AF DEN 25 JANUARI PÅ LORD PALMERSTONS-NOTE AF 3 DEN 8 SAMMA MÅNAD. Hr Guizot börjar med den önskan, att denna brefvexling må, för den inbördes vänskapliga enighetens bibehållande, snart kunna slutas, och anmärker att han på Konungens honom i ministerkonseljen gifna befallning, afsäger allt fullständigt, utförligt besvarande af noten och. inskränker sig till blotta berigtigandet af några punkter. Dessa finnas här sammanförda: 4) Hvarken de i Eu åtagna förbindelserna eller memorandum äro inprotokollerade i Foreign Office; det sista blef den 4 Mars sistlidet år meddeladt åt Lord Aberdeen, och så väl som Lord Palmerston kände det förra, måste han ock känna detta. Man gör icke nya meddelanden till hvarje ny ministere; de gå öfver, såsom andra ärenden. Den väsendtliga förklaring som memorandum inncefaltar, är, att då Drottningens eller Infantinnans giftermål med en fremmande prins, som icke vore of Filip den femtes afkomlingar, och namnligen Prinsen af Koburg, vore. sannolikt eller nära förestående, skulle franska regeringen anse sig fri från hvarje förbindelse och befogad alt begära vare sig -Droltningens eller Infantinnans hand för Hertigen 2f Montpensier. Densamma förklaring bar jag flera gånger och bestämdt gjort till Lord Cowley, dåvarande engelskt sändebud, som visserligen derom underrättat sin regering. (Detta ser man äfven besannadt af Lord Cowleys depeche af d. 43 Juli.) 2)Förklaringen i memorandum skall, efter vårt påstående, icke vara förbindande för den engelska regeringen, ty den är oberoende af hennes erkännande; vi vilje endast bevisa, att den blifvit den engelska regeringen meddelad, och det är obestridligt. 3) Franska regeringen har på intet sält sökt att undvika omordandet af Montpensierska förmälningen, men hon hade intet skäl att söka det. Det var Lord Palmerstons sak, att häröfver söka förklaring om vår afsigt, nemligen genom grefve Jarnac; men allt sedan sitt infräde i ministeren har han icke anfört ett ord derom till oss, före giftermålets afslutande. 4) Ehuru den officiella anhållen om Infantinnans hand för Hertigen efterföljde den offentliga förklaringen om Drottning Isabellas förmälning med Don Fransisco, så är det likväl notoriskt att begge giftermålen blefvo samtidigt beslutade och voro nära förbundne, så att det sednare icke kunde ega rum utan det förra, följaktligen inträffandet af Drottningens giftermål med en icke-Bourbon, endast genom Infantinnans med Montpensier blef undanböjdt. Denna väsendtliga och bestämda karakter af hela saken bevisas af den utaf herr Isturiz och grefve Bresson d. 28 Augusti undertecknade akt, som af Lord Palmerston blifvit alldeles misskänd. 3) Förbindelsen i Eu är på begge sidor så förstådd, att då Drottningen bl:fvit gift och hade barn, egde Infantinnans giftermål ingen politisk betydelse. Delta uttryck hade barn, så allmänt och på förhand begagnadt, säger alldeles icke hvilket antal barn som menas, och lämpar sig lika väl till ett som till flera; hade man med orden des enfans menat ett sifferbelopp, så måste man bestämma antalet. 6) Ett återupprepande af den S:te punkten. 7) Frankrike har så. litet haft den förmätenheten att tvinga Drottningen af Spanien till alt endast gifta sig med en af Filip den femtes afkomlingar, som England att tvinga Hennes Maj:t att icke gifta en Konunsens son. Frankrike har blott nu på förhand förklarat sin, politik för vissa fall. Men hvad beträffar identiteten af den utaf Lord Aberdeen och Lord Palmerston följda politiken, så tadlade den förre d. 28 Maj herr Bulwer, för det han understödde Prinsen af Coburg och antydde Don Enrique, såsom det mest passande valet, under det att hans efterföljare ställde Coburg först på kandidatlistan och Don Enrique såsom den enda passande medkandidaten. 3) Icke blott i framställningen om Prinsen af Coburg, såg jag ett indirekt gynnande af denne, utan i hela den meningen af Lord Palmerstons depeche af d. 49 Juli: de enda kandilaterna äro Coburg och Don Fransescos begge söner; jag nämner hvarken Trapani eller Montengr nn rr nr a AT a an nn