Aftonbladet – 12 februari 1847, sida 2

åtrå hos den biltoge att lemna sin förvisningsort. — Hon synes fastrotad i sin ödemark och regera deröfver såsom öfver ett rike. Dock, när jag hör henne tala med andra — med mig gör hon det aldrig — förekommer det mig, som om verlden, och endast den, upptoge alla hennes dystra tankar. En kunskap, vidsträckt men torr, och hämtad så väl ifrån böcker som från lifvet, har försett henne med kalla tänkespråk, hvilka skulle likna visdom, om de icke vore så fulla af hån. Hennes sålunda meddelade erfarenhet trycker mig såsom en börda. Aldrig utgå hopp eller tro ur hennes jernhårda förrådskammare. Huru hon med sådana lidanden, så hemsk misströstan om det godas tillvaro på jorden, kan vara så exemplariskt tålig och undergifven, utan att någonsin taga sin tilllykt till tron på glädje och dygd, tron på något väsende, någon princip. utom hennes egen bedröfliga tillvaro, detta virker min förvåning, emedan det tyckes tyda på en styrka, som ej är de dödliga förlänad; ty äro vi icke med afsigt i lidandet och sorgen lemnade åt vår vanmakt, just på det vi i känslan af vår egen förgänglighet må fatta, att lidandet och sorgen äro, liksom vi sjelfva, förgängliga, och sålunda från sjelfva vår skröplighet hämta vår säkraste tröst? Men, ehuru jag känner fruktan i hennes närvaro — o, hvad jag dock ömt älskar denna arma, stolta, ensliga varelsel — Jag har nu på en tid funnit ett stilla, om ock vemodigt, nöje i den tanken, att, om min lifstid icke blir lång, skall hon dock, då jag icke mera är till, veta, huru innerligt jag älskade och beklagade henne. Jag har, till och med genom min död, sökt att återgälda henne den ömhet, hon visade mina föräldrar. Då skall måhända hennes hjerta böja sig till den faderoch moderlösa, som hon beskyddade, utan att ilska, och hon skall erkänna, att tacksamhet innu finnes till på jorden! Den enda varelse, för hvilken min tant tyckes hysa ett varmare deltagande, är min kusin. Jag ser hennes ögon tindra, då han kommer in. Hennes röst mildras, då hon helsar honom välkommen, och hon är så stolt öfver hans snille! Han har tvifvelsutan gifvit er del