Aftonbladet – 11 februari 1847, sida 2

ten i chinesiska skalan, atl den saknar qvar! och septima, och spelade derefter ett par chinesiska visor, hvärs vändningar till följd aj nämnde omständighet läto högst främmande för våra öron. Vi tillägga härtill att i den chines ska musikens s. k. 2:dra period, hvars börjar uppgifves till 500 år före Christi födelse, tillades dessa intervaller, ehuru chineserne ans sin skala derigenom blifvit förderfvad, hvarföre de från denna bedröfliga tilldragelse datera den chinesiska musikens förfall. — Nr följde prof på Egyptiernas melodier, hvaribland ett slags signalsång från Cairos minareter befanns ega ett förvillande :slägttycke med brandvaktsropet i: Upsala, och sedan äfven Hebreernas musik blifvit afhandlad, öfvergick hr M till den forngrekiska tonkonsten. Efter att hafva genomgått flera momenter der.f, kom han Lill den intressantaste, nemligen den grekiska teatern och kören. Af den förra förevisades en afbildning, som förklarades på ett fattligt och lärorikt sätt, och äfven om den sednare förekommo intressanta faktiska uppgifter, hvaremot hr M:s utveckling af körens inre väsende, dess anda och betydelse, syntes oss för knappvändig och karakteristiken ej rätt träffande. — allmänhet måste vi loforda hr Mankells omänksamhet i ordnandet af data och fåkta, men ans sätt att kommentera dem, skulle vinna mycket om han undvek dessa talrika digresioner, som verka o:ördelaktigt på föredragets hållning, äfvensom om han undertryckte de bonnots, hvilka ej äro på sitt ställe, samt derigenom förjaga den värdighet, det allvar, som ämnets ut fordrar af framställningen: ty talaren måte endast skenbart sänka sig till sina åhöra!e, men i sjelfva verket böja dem till sig. Detta woppas vi af de kommande seancerna så mycket mera, som språkets grammatikaliska behandling ch uttal ej lägga hr M. några väsendtliga hinler i vägen. — Några flera anmärkningar vilja i nu icke göra, dels emedan denna seance, åsom den första, kanske rätteligen ännu bör jatraktas såsom ett försök, och dess ämne inv höll alltför litet positiv ledning för talaren; aen vi hafva ännu ett vigtigare skäl att ej äkna alltför noga med honom: ty hvem går borgen för, att hr Mankell icke nästa gång våller ett populärt föredrag rörande klenheten uf vårt kritiska pund? vid slutet af denna sence lät han nemligen tydligt nog förstå, att jan alldeles icke vore obenägen att recensera ina recensnter,, och detta är cn varning, om vi ej anse rådligt att slå i vädr.t. fe