Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 2

Article Image
scn, att den sista förmyndaren icke mera fanns i lifvet, att förmynderskapet nu öfvergått på h ns son och arfvinge, att denne herre för närvarande var fullt sysselsalt med reglerandet af sina egna angeligenheter och med undersökningen a!! ställningen vid en ganska vanskött egendom i Devonshire, hvilken ti!lfallit honom; men alt han hoppades inom några månader verksammare kunna egna sig åt sitt förmyndarkall, än hans fader, och alt kapitalet torde kunna placeras på annat båll med mera fördel, än i engelska banken. Varney kände personligen den nye förmyndaren; denne var jemnårig med honom, och hade i yngre år varit elev hos hans morbror. Men sedsn dess hade han kommit sig upp och öfvergifvit konstnärsyrket. Varney kände denne unga Stubmore för alt vara en verksam, tjenstfärdig affirsman, något sniken och girig, men derjemte ock något vankelmodig, på det hela taget godsinnad och hysande någon vänskap för Gabriel, såsom cn f. d. kamrat. Att Stubmore skulle upptäcka svecket, var naturligt; alt han för sin egen skull måste angifva det, ver lika gifvet; att banken skulle anställa åtal emot Varney och att han skulle blifva fölld, var icke mindre att befara. Blott en utväg återstod för förfalskaren, nomligen att i tid, och innan Stubmores beställsamma åtgärder vidtoges, ansksffa en summa, tillräcklig till betäckande af det belopp han svekfullt tillegnat sig; han skulle då, såsom han trodde, lätt förekomma, att sv: ket någonsin blefve kändt. Ja, om Stubmore, föranledd till noggrann personlig efterorskning, genom den nya fullmakt, som en ny insättning i banken gjords nödvändig, upptäckte hans tilltag, hoppades Varney dock, att, då bristen nu vore godtejord och penningarna återinsatta, han med säkerhet kunde räkna på sin f. d. kamrats öfverseende med förfalskningen och nedtystande af ssken. Men detta var ock hans enda utväg. Huru skulle nu dessa penningar anskaffas? Han tinkte på Helenas förmögenhet, och den sista betönklighketen gal vika för-.den öfverhängande faran och tvånget Me hans farhågor: SN

10 februari 1847, sida 2

Thumbnail