Aftonbladet – 10 februari 1847, sida 2

att vara närvarande vid den kungliga seaneen, emedan de väl visste hvilket språk der skulle föras å kronans vägnar; men, det må vara, jag ger mitt bifall till vår regerings protest, sådan den är, en protest som pärskammaren sanktionerat. Denna protest bildar, för oss, ett afsöndradt tillstånd. Man har tyckts uttrycka sin ledsnad öfver, att Frankrike icke blifvit rådfrågadt: jag, tvertom, gläds över att det icke skett. Detta är tröstande för oss. (Bifall) Nej, Frankrike har ingenting vetat; det kunde, det borde ej veta något häraf! När enskilda förena sig till ett ondt företag, är det något, som de frukta mera, än polisen, det är mötet med hederligt folk. I går, sade hr Guizot, att England var ett hederligt land; sant, men Frankrike är det också. När man förehar ett brott, låtom oss utsäga ordet, en nedrighet (bifallstecken), är den största heder man kan visa Frankrike, den, att ej tillsäga det. Vi skola då blifva ensamne, ensamne med vår känsla för mensklighet och rättvisa. När en protest afgifves genom en konungs man från thronen; när den upprepas af ett stort folks legislativa församlingar; när en protest tränger ned ända till den lägsta hydda der en tidning läses, då är en sådan protest ej ett tomt ord: öfverallt dit den tränger, nedlägger den djupt känslan för det rätta. Det rälta sjelf, det är väl blott ett ord; men det är ett sublimt, ett odödligt ord: det är en låga, hvarvid Gud en dag skall upptända rättvisans allmänna brand! (Talrika bifallsrop.) Sedan grefve Montalembert slutat, uppsteg prinsen af Moskwa, som begärt ordet, och yttrade att han afsiod derifrån, emedan den föregående talaren så fullkomligt uttryckt hans tavkar och känslor, att han hade ingenting att tillägga, om ej det, att grefven mera lbggt band på sin harm och ovilja, än det troligen skulle hafva lyckats honom (prins:n) alt göra. Hin vilie endast tilläggs, att han hoppades ingen af kammarens ledamöter ett ögonblick trott, att han (talaren) skolat svika Polens heliga sak. Härefter fick hertigen af Harcourt ordet, och yttrade sig på följande sätt: Mina herrar! Jag börjar med ati göra rättvisa åt det lugn, den återhållsamhet, grefve Montalembert visat, men då jag misströstar att själf kunna vara lika lugn och återhållsam, måste jag på förhand anhålla om cdert öfverseende. Vid ett föregående 1t Hfälle, af nöra likhet med det närvarande, har jag tagit mig friheten alt rigta några förebråelser emot den Österrikiska politiken. Kammaren tycktes då icke vilja höra mig, och som majoriteten alltid har rätt, så måste jag finna mig vid att hafva orätt. Imedlertid bar Österrike sjelf dragit försorg för, att jag fålt rätt. Vi angåfvo brott, på hvilkas verklighet man vägrade att tro; i dag skryter man af dessa brott och gör sig dem tillgodo. Men i alla fall tackar jag hr Guizot för den protest, han afgifvit till förmån för trogna bundsförvanter, de enda, som följt oss under motgångar som under scgrar. Anda hittills har regeringens tystnad i afseende på dem nära neg varit det högsta, som för dem stått att vinnas i dag har könslan af rättvisa segrat; det personliga intresset har här kommit menskligheten och rättvisan tll hjelp. Jag tackar Försynen, och äfven ministern för utrikesärenderne. Men jag får säga, att om vi gilla protesten, så finna vi den dock otillräcklig. I sakernas närvarande ställnng hafva vi återvunnit vår frihet att handla. Traktaterne af 4815, j veten det, hade alltid varit en tung börda för vår egenkärlek såsom nation. Nu då de, som äro m:st intresserade i upprätthållandet af dessa traktater, bryta dem, åtnöja de sig icke med alt öppet kränka dem; de lägga skymen till ironien. Frankrike, säga de, skulle hafva gjort väl, om det förklarat traktat: rne icke mera vara bindande; om det icke gjort det, så kommer det sig deraf, att Frarkrike dertill saknat medel eller mod. Huru som helst, så hafva vi, såsom jag sagt, återvunnit vir frihet alt handla såsom oss godt synes, och om vi finge något infall, någon inkorporations-sjuka, så hade de absolutistiska maklerne ingenting att säga.