Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 3

förfelade icke heller att utöfva ett visst inflytande på Lucretia, som för någon tid både rät tade och lugnade henne. Lifvade af godt hopp -om den nyomvände. bemödade sig de goda lärarne att väl vårda det utsäde, som växte upp ur helleberget, midt ibland ogräset. Bland dessa lärare fanns en man, mera vältalig, mera förledande än de öfriga; det var Alfred Braddell. Denne man, handlande i Liverpool, var en af dessa sällsamma, lefvande paradoxer, som sällan anträffas utom gränsen af ett havdelssamfund. Han hade sjelf blifvit omvändji till sekten, och, likt de fleste omvända, dref han sin entusiasm ända till ifrarens bigotteri. Han såg ingen frälsning utom den församling, inom hvilken han inträdt ; men, ehuru hans tro var upriktig, inverkade den likväl icke på hans praktiska lif; med den noggrannaste iakttagelse af formerna, förenade han all köttets verldslighet och list. Han hade afsvurit de vekare känslornas laster, men icke dem, som så sällan råka i strid med det yttre lifvets fordringar. Han var isynnerhet penningesamlare, — sluten, skarpsinnig, listig, bedräglig. Goda verk voro för honom af ingen vigt — tron hans allt i allom: han var en af de utvalda och kunde icke falla. Likväl fanns hos denne man all den ifver, som ofta anträffas hos inskränkta själar; denna ifver gaf eld åt hans dystra vältalighet och styrka åt hans hårdnackade vilja. Han såg Lucretia, och hans nit för hennes omvändelse öfvergick snart till kärlek för hennes person; dock var denna kärlek underordnad hans egennytt:. Ehuru han dref en till utseendet blomstrande handel, var han dock i stor förlägenhet för penningar, emedan han inlåtit sig 1 några företag, hvilka öfverstego hans kapitaltillgång; hans fingrar kliade efter den summa, som Lucretia ännu ägde tll sin disposition. Mannens skenbara uppriktighet, öfvertygelsen om hans godhet, hans rykte för helighet bedrogo henne; hon trodde sig redligt och varmt älskad af en person, som kunde återföra henne,-om ej till lycka, åtminstone till lugn. Hon sjelf älskade honom icke; hon kunde icke: mer älska. Men det var henne en vällust