Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 3

ännu icke lärt sig tygelns betydelse och värde, men buren af fria vingar frustar den mod, ständigt eldad af sitt hjertas häftiga och oroliga slag. Man finner här fantasi och lif, mera än hos de flesta nybörjande författare; men deremot äro språket, stilen, rythmen och metern stundom behandlade med mycken vårdslöshet. Blixtrande originalitet, fantastisk djerfhet, groteska inspirationer och svärmerier och någon gång äfven milda och lulfva, ehuru hastigt öfvergående, lyriskt intagande drömmerier, karakterisera, från produktiv poetisk sida, hr B. Hen förefaller oss nästan sem en vilde eller vildbasare, som stormat in genom den obevakade parnassens portar; och vi föreställa oss, alt de äldre eller gubbarne, d. v. s. de akademiska ,viljorna der, skola fasa för vår unge väns oförskräckthet, då han emellanåt höjer skalperknifven öfver rim och reson. Men muserna sjelfva äro icke desto mindre honom rätt gunstbenögne, åtminstone vissa ögonblick. På följande sätt tecknar hr B. sitt eget författareskap: Må våldet gerna fega sinnen späka, Och list. dem fånga i försåtets nät, Jag älskar bränninger, som vildt sig vräka, Volkanens eld och åskans majestät; Min fria själ trifs helst på lejonjagter Oci sofver bäst vid dån af katarakter. Långt hellre ser jag blod än qvinnotårar, Jag älskar faror mer än dans och lek, Verldshafvets böljor mer än jordens vårar; Jag hatar ödlors kryp och ormars svek. Mcd smickrets röst jag aldrig lärde sjunga Och bär ej nånsin honung på min tunga. Det hven omkring mig: friska vindkast buro Min eldsjäl framåt på sitt yra tåg — Och hvassa ilar luften genomskuro, Som skeppets framstam klipper hafvets våg; Jag var ej ensam mer: jag mycket sporde — Och sällskap mig min stackars sångmö gjorde. Jag såg ett svalg, såg Verldssystemer hvälfva Sig omkring fästet i symetrisk dans, Såg sphårer rulla och kometer skälfva, Somde fördömda, uti Solens glans, Såg månar med förbleknade anleten Likt kalla lik i sjelfva evigheten. Jag såg hur glober vräktes öfverända Och hörde ekot af förstörarns skratt. Bland toma himlar, helveten förbrända, På brutna stalpers stol en Konung satt Och redde ut ett virr-varr: (menskoödens);Jag var i lifvets thronsal och i dödens. Likt masken, som på brustna hjertat krälar, Djupt under pinorumnmeets mörka hvalf I tviflets natt sig vYredo dystra själar; Af suckars genljud afgrundskryptan skalf. Der lågo lejon såsom barn och qvedo — Och örnar, vältrande i grus, sig yredo. Jag öfver slagtfält drog i månskensnätter, Der härar andats ut sitt vilda mod Och tistlar gro i hjeltarnas skeletter Och ljungen ymnigt druckit kämpars blod. Jag var ej ensam bland de slöa svärden: Inbillningen var med på pilgrimsfärden. Redan af detta lilla prof kan läsaren finna, tt br B. är en volkanisk natur, sådan vi i let föregående sökt att med några få penndrag ramställa honom. . Under omständigheter, då de unga männen cke äga tillfälle att i yttre förhållanden uträtta llade stora, om ock oegentliga saker och ting, varom de vanligtvis veta att drömma så mycset, ser man dem, företrädesvis i våra dagar, cke så sällan kasta sig in på författarebanan. som en äkta Martis son har hr B. äfven berädt den. Liksom Carl XII:s bussar gingo fram ned svärdet, går hr B. dristeligen fram med vennan. Och om han dervid icke visar särdees bekantskap med hvad kritikens strategi ch estetikens taktik bjuda, saknar han dock Idrig courage — aldrig friskt lif — nya moiver cch ressurser. Han öfverrumplar och ör sig på det sättet någongång till herre öfver nången verklig skönhet, men hans äfv entyrliga ångmö — gäckas och narras äfven af vanlytta ilder. Imedlertd låter han icke modet någonin falia. Oförskräckt går han framåt, alltid ockad af nya äfventyr, nya svärmiska fantaier, och man förlåter gerna det ibland befänga, då man i nästa ögonblick finner honom som egrare framstå i en vackrare dager. — Utrutad med en stor fond af verkligt. ehuri chao