Aftonbladet – 9 februari 1847, sida 1

YTTRANDEN I FRANSYSKA PÄRSKAMMAREN RÖRANDE KRAKAUSKA AFFÄREN. Det fria och konstitutionella Europa har redan fällt sin dom öfver våldet emot Krakau, och denna dom b :kräftas i detta ögonblick från de offentliga tribunerna i Frankrike och England. Några af de ädlaste och vältaligaste rösterna hafva låtit höra sig i fransyska pärskammaren, och skola utan tvifvel, då de hinna till svenska hjertan, värma äfven dem för Polackarnes heliga sak. Vi meddela i deta och följande N:r ett par af de mera utmärkta talen i detta ämne, under debatten i pirskammaren rörande adressen, och göre i dag början med grefve Montalemberts. Men för att uppfatta rätt vissa punkter af så väl hans, som följanda talares yttranden, är det nödvändigt att läsaren behagade taga kännedom så väl af fransyska kabinettets protest emot Krakaus införlifvande med Österrike, som af österrikiska kabinettets svar på denna protest. Båda dessa statshandlingar införas derföre här nedan in extenso, innan vi skridatill meddelandet af grefve Montalemberts tal. De äro af följande lydelse: Depeche från Hr Guizot till fransyske ambassadören i Wien, grefve Flahault, dat. Paris den 3 December 1846. Min herr grefve! Österrikiske chargå daffaires har den 48 i förra månaden meddelat mig depecher från farst Metternich af den 6, hvilka underrätta konungens regering, att hofven i Wien, Berlin och S:t Petersburg beslutit införlifvandet, af staden och gebitet Krakau med kejsardömet Österrike, och framlägga skälen för detta beslut. Jag öfversänder eder härhos afskrifter af dessa depecher. Den 20 hafva ministern från Preussen och ryske chargå daffaires gjort mig ett alldeles lika lydande meddelande. Häröfver har jag afgifvit berättelse till konungen i hans Konselj. Hans Majsts regering har deraf blifvit på ett smärtsamt sätt öfverraskad. Vi hafva i förlidne Februari och Mars månader, liksom åren 4836 och 4838, erhålllt den försäkran, att Krakaus besättande af de trenne makternas trupper var en rent militärisk och icke politisk åtgärd, föreskrifven af nödvändigheten; och som med denna nödvändighet skulle upphöra. Nu säger man, att en temporär besittning icke är tillfyllestgörande och att den af de trenne hofven vidtagna åtgärden är oundviklig, för att definitift trygga ordningen och lugnet i deras stater, hvilka oupphörligen stördes af sammansvärjningar, för hvilka Krakau beständigt var medelpunkten. Men på det tillintetgörandet af den lilla staten Krakau verkligen måtte sätta ett mål för dessa oordningar, måste. dess sjelfständighet hafva varit enda eller åtminstone förnämsta orsaken till dessa sammansvärjningar. Men en dylik föreställning är oriktig. Den så ofta återkommande jäsningen i de fordna polska provinserna har en allmännare och mäktigare orsak. Det är de förströdda lemmarne af en stor, genom våld tillintetgjord, stat, som röra sig och ännu uppresa sig. De fördrag, som erkänna dylika facta, kunna icke plötsligt tillintetgöra den ängslan, läka de sår, som äro följder af dessa facta. Detta kan endast lyckas genom tiden, billigheten, en beständigt verksam välvilja hos en god styrelse; ty dessa äro de enda medel, som Europas civilisation i våra dagar gör möjliga och praktiska. De på kongressen i Wien förenade monarker och statsmän sågo saken ur denna synpunkt. De ville, i samma stund det förenade Europa bekräftade Polens delning; gifva polska nationen och det genom denna delning kränkta allmänna samvetet i Europa en moralisk upprättelse. De öppnade på samma gång för sina polska undersåtare utsigterna till förbättring i statsinrättningarne och i landets inre styrelse.. Lugnets störande kan väl afbryta gången af denna visa och tillika ädelmodiga politik, men icke göra att den helt och hållet öfvergifves och afskaffas. Ingenting är farligare för makten, än att förklara sig ur stånd att äfven långsamt och med tiden uppfylla sina löften och de förhoppningar, man gilvit sig sjelf. Tillintetgörandet af den lilla staten Krakau kan betaga polska sammansvärjningsbadkar åonbn annet AR radon ndonnetetndotnntensttete Crete hotat rt