Aftonbladet – 8 februari 1847, sida 3

håret var på så äkta puritanskt maner benad — hirdheten i d små, tunna, så hopsnörpt: och sammanknipta läppårna — ja, em viss dolcth (grymhet i dessa ostadiga, kells, blå ögon, skull förorsakat en känsla af oro, näst:n gräns nd (tll froktan. Den fete kräm rens bortskämd: pojke bäfvade instinktmessigt tillbaka för hnne då hon inträdde i boden, för att göra sina upp. köp för hush-Het; den gamle gräfsvinshund r med sina grånsde murrhår på värdshuset, smög bakom disken, då hon trädde öfver tröskeln. Mad. Dal. bard lät stillat gande ortskaffa sic till den angränsande sängkammaren, och afkläd: ingen var nära fullbordad, då hon plötsligt sade till Martha: Ja så, du skötte Varneys onkel under hans sista sjukdom. Led han svåra plågor? Han var en stackars b-skedlig menniska, svarade M:rtha, ;men han gjorde mig myck t b-svär, innan jag fick honom hädan. Han var ett fult lik, när jag tvättade horom. Mad. Dalibard ryste tillbaka för de händer, som voro sysselsatta m:d he:nes afklädning, och sade: Det var då icke första liket, du beredt för grafven ?n Nej, inte på lånzt när. Har någon af dem, du skött, dött af samma sjukdom ? Det vet Jag inte bestämdt,, svarade Martha, nJag frågar aldrig efter, hur folk dör; mitt göromål var alt sköta d m, tills allt var förbi, och sen hålla vaka öfver dem, Såsom man säger i min landsort: Riving Pike bär lufva, när fult väder stundar,?). När du vakade öfver mr. Varneys onkel, i j kände du aldrig någon fruktan i nattens stillhet? — den der döda kroppen framför dig — ingen fruktan ? Unge mr. Varney sade, att jag icke hade något att frukta för. Åb, ban är en klok karl. Hvad. skulle jag vara rädd för; kära fru? svarad? Martha med en förfärlig enfald. .) ;If. Riving Pike. do wear a tood, The day, be sure, Will neer be good. Lancashire. Distichor.