Aftonbladet – 6 februari 1847, sida 2

öfverdragna med papper, för att bevara den från vidrörande. Intet kunde öfverträffa der ytterliga omsorg, som visade sig i förmakets anordning, då dörren uppslögs och det inre mötte ögat; här voro morenogardinerna, för at skydda dem från de impertinenta solstrålarna som möjligen kunde. genombryta dimmorna : öster, uppinnade vid sidorna af fönstren, och gult musslin förvarade från spåren efter flugornas spatseringar åtminstone ramarna på er samling kolorerade gravyrer och tvenne porträtter al mr Mivers och hans fru. Men Percival hindrades i någon mån att taga kännedom af dessa rariteter af sin korpulenta ledsagerska, hvilken uppgaf ett lätt utrop af förvåning och blef stående orörlig på tröskeln, då hon blef varse mr Mivers sittande framför eldstaden, och inbegripen i ett ifrigt samtal med en gentleman, den hon aldr:g förr hade sett. Vid denna tid på dagen var det en så sällsam företeelse att finna mr Mivers i förmaket, och att han hade en bekantskap, helt och håliet okänd för hans följeslagerska genom lifvet, var en så märkvärdig omständighet, att mrs Mivers väl må ursäktas, för det hon qvarhöll S:t John vid dörren, till dess hon hämtat sig ifrån sin förvåning. Under tiden uppstod mr. Mivers, något förlägen, och var synbart i begrepp att presentera sin gäst för de inträdande, då gentlemannen hostade och nöp värden betydelsefullt i armen. Mr. Mivers hostade äfven och stammade: En gentleman — mrs. M... en vän... blir hos oss en eller par dagar: Mycken ära för vårt hus... hm; Mrs. Mivers bligade och neg och bligade iter. Men på främlingens ansigte, då ban framträdde och fattade hennes band, spelade ett öppet, godlynt leende, hvilket vann hennes lält försonade hjerta. Inscende, att detta icke var rätta tillfället för inhemtande af vidare förklaring, vräkte hon sig i en stol och sade: Men Gud bevara oss väl! jag låter er stå, mr. St. John! St. John!v upprepade främlingen med en häftighet, som väckte mrs. Mivers bestörtning.