Aftonbladet – 6 februari 1847, sida 2

Percival iakttog samma tystnad som Becky hvars sinne var så nedböjdt genom ett trä lande Lf, att icke ens åsynen af hennes fuster son kunde draga hbennes uppmärksamhet frå den respekt, hon ansåg sig vara skyldig er bättre person. Är denna stackars: utmärglade varelse er son mrs Becky ?, frågade fruntimret;-somslutEger fick syn på f. d. gatsoparen, der han stod vic tröskeln med hatten i hand. Nej, visst icke, kära fru, svarade Becky jag plägar ofta säga åt honom: — du, barn är son af Saint Polls, du. Beck log stolt. Det var midt emot stora kyrkan,o fortfol Becky; men det är en lång historia. Mir stackars beskedliga man hade icke länge vari! död — han var den beskedligaste man, som nånsin lefvat, kära fru, — Becky neg djupt — han slog ned sig ifrån en murarställning och föll på hufvudet, annars hade jag inte fallit församlingen till Jast, kära fru, — det är dagsens sanning! Nåväl, jag skall helsa på och taga reda på allt — cn bedröflig händelse, det må man väl säga! Ser ni, er man skuile ha gålt in i vår societet, skulle han fått sig en snygg likkista och hans enka fått tre pund. Men de fattiga äro så okunniga i allt sådant der. Säkert kan jag icke gissa, sir, hvad som fört er hit? — men det är något, som jag inte har göra med. Nå, huru må de nu der ute i Gamla Bromton? Härvid slog mrs Mivers en knyck på nacken. Det var en tid, då miss Mainwaring var mycket trakterad af att helsa på och prata med mr M. och mig; men, må tro! nu låter det annorlunda; jag tror dock, att det icke är hennes fel, stackars liten! hon har en fasligt nackstyf tant. — Men hon borde inte sätta näsan så högt : fattigdom och högfärd, minsann! Under det mrs Mivers utlät sig i denna försonliga ton, hade hon fåstat upp sin klädning och beredde sig till aftåg. Då hon nickade afsked åt Becky, uppsteg Percival och bjöd henne med sitt oemotståndliga småleeende armen. Högst förvånad och mycket smickrad, emottog mrs Mi