Aftonbladet – 5 februari 1847, sida 3

VM Men et A. Posse. REVY AF TIDNINGARNA. Uti Postoch Inrikestidningen, som på den sista tiden blifvit, i parenthes sagdt, förbålt utrikes, så att den än varit ute på forskningar I Japan, än rotat i de gamia Moseböckerna, förekom i går ett bref ifrån Ohio och CincinInati af den 43 sistlidne Oktober ifrån någon, som kallas en landsman i Amerikar, men som Posttidningens redaktion hellre, lika med skräddaren 1 den Förmente Prinsen, borde hafva titulerat den allraförträffeligaste bland alla korrespondenter. Korrespondensen innehåller väl inga nyheter, antingen man vill läsa brefvet endast på ena spalten, eller tversöfver båda, såsom den ojemförliga korrespondensartikeln i den nyssnämnda komedien; men deremot är den amerikanska så mycket ojemförligare genom sina omdömen om Förenta Staterna, hvilka äro alldeles sådana som om de vore tillverkade vid sjelfva Baggensgatan, och derföre måtte utgjort en serdeles lisa för mannen med munlåset, sedan han icke mera får tala sjelf. Vi hafva för ro skull annoterat några excerpter. Korrespondenten börjar med en bekännelse, nemligen den, att han för ingen del önskar, satt Sverge skulle få Förenta Staternas styrelseform,. Delta är naturligtvis också. i sin ordning i ett officielt blad uti en monarkisk stat, ty huru skulle det väl låtit, värde läsare, om blott de tre orden för ingen del varit borta; och han således bekänt sig önska, att Sverge skulle få etc. Det hade ju varit rent på tok. Således intet mera härom. Men brefskrifvaren är ingen oresonlig karl, som vill att man skall jurare in verba; han gifver derföre äfven skäl för sin heliga afsky. Dessa skäl äro icke blott af politisk, utan äfven af social natur, och ett ibland de förnämsta är att Förenta Staterna ej hafva en sådan tjerstehjonsstadga som vi, som medgifver husaga o. s. v. Familjelifvet lider mycket mehn af att tjenstebjonen äro så dyrlejda, menar han; en karl har 2 1, dollars och en piga 4 1, dollar eller 6 riksdaler i veckan, och tjenstfolket kunna afskedas samt sjelfve gå när som helst, om den ena eller andra kontrahenten är missnöjd, hvaraf följer den förskräckliga. omständigheten, att herrskapet ganska ofta få vara pigor och drängar sjelfve, emedan nya ej är så lätt att få, då de gamle behaga säga adiö. Det är således tydligt, att: någon lag, som dels nedsatte arbetslönerna, dels också tvingade tjenst olket att stanna qvar, Vore mycket bättre — för herrskaperna. Ar det icke underligt, alt det vid sådana förhållanden ändå finnes så mycket herrskap i Förenta Staterna, och till och med tjenare, som kunna lägga ihop en sparpenning för sin ålderdom? Imedlertid, menar korrespondenten, äro dessa tjenare icke lyckligare eller gladare der än i Europar. Fikväl är det väl mycken fråga, om de skulle vilja byta med de sednare. Dernäst underrättar oss korrespondenten: ,sedan man sett hvad härvarande lagar förorsaka, så blir man öfvertygad, att Svenska författningarna äro i jemförelse, mycket bra, och jag råder hvar och en, att vara nöjd med dem, i synnerhet när man är säker, att både Kung och Regering vill afhjelpa de möjliga felaktigpheternan. (Här anmirke vi blott, att då våra författningar redan äro mycket bra, så behöfva de ju icke afhjelpas.) j : Det som värst synes hafva gripit korrespondenten är, att när han i NewYork lät inskrifva ig i dervarande Svenska föreningen, som har ill föremål att hjelpa de Iedamöter af företingen, som för sjukdom ej kunna arbeta, så var en pstöfvelskaftskrökaren, vid namn Bodnark, president och en f. d. löjtnant baron Falkenberg sekreterare. Presidenten, säger han, var ingenling annat att göra, än att påsätta sig RE AT SOON NR PST ETS EDER ANOS