Aftonbladet – 5 februari 1847, sida 3

lyckönskningar, hvilka äggade den hemligt gnagande afund, som hvarje annan menniskas framgång alltid väckte hos honom. Vid det uppebåll hon gjorde, liksom för att framkalla hans deltagande, kunde han ej afhålla sig ifrån att hånleende yttra: Allt det der är ganska vackert, belle mere; likväl skulle jag knappast kunnat tro denna grofhyflade, ohyfsade lagkarl, som sällan rörer sig utan att slå omkull en stol, aldrig skrattar utan att fönsterrutorna skullra — jag skulle knappast kunnat tro honom vara rätta personen att tillfredsställa er fåfänga eller motsvara familjidealet af en gentleman och en St. John. Gabriel,, sade Lucretia strängt — du har en giftig tunga, och det är dåraktigt af mig att harmas öfver de friheter, hvilka vår farliga bekantskap gifver dig. Men — detta raljeri — aNej, nej, jag hade orätt — förlåt migl, afbröt Varney, hvilken, eljest rädd för ingenting, dock mycket fruktade sin Yresiga styfmoders jörebråelser. Det är förlåtet, sade Lucretia kallt och med en lätt rörelse af handen, hvarpå bon lugnt illade: För länge sedan — till och. med då jag var arftagerska till Laughton — gjorde jag mig af med den tomma f.fängan öfver ihåliga, skenbara företräden. Om ej så varit, skulle jag väl då hafva nedlåtit mig till Mainwaring? Hvad jag då högaktade, det högaktar jag ännu, itrots af all den förnedring jag måst lida; jag högaktar tälang, ärelystnad, snille och vilja. Tror du, att jag ville utbyta dessa egenskaper hos min son emot de lumpna behag n dansmästare kan sälja åt honom? Var lugn! Lålom oss blott gifva rikedom åt detta förstånd, och vcrilen skall icke se någon klumpighet i de rörelser, som leda till äreställen, icke höra något missljud i det skratt, som triumferar öfver dåvar! Men du har nigra nyheter att meddela, eller några förslag att framställa. Begge delarne, sade Varney; för det första har jag ett bref från Grabman! Lucretias ögon gnistrade, oeh hon nappade frigt efter det bref hennes styfson tog fram. (Forts. följer.)