Aftonbladet – 5 februari 1847, sida 1

jag, hvilka sakna den kraft, som gifver resultater åt hvarje möda, och för hvilka intet annat återstår, än att overksamt framlefva sitt lif. Alla hafva icke gåfvan att skrifva, att tala, alt filosofera, eller — Min vän,, afbröt Ardworth tvärt, förneka icke er sjelf. Det fins på jorden ingen menniska — utom på dårhuset — som icke hos sig äger kratten att göra godt. Hvad kunna skriftställare, talare, filosofer, mergöra? Harz ni någonsin inträdt i en hydda — någonsig färdats i en vagn — någonsin talat med en bonde på ltet eller dröjt hos en handtverkare vid hans bjul, och icke funnit, att hvar och en af dessa besutit en färdighet, som ni icke ägde — haft en kunskap om. hvarjehanda saker, som ni icke kände till? Denh onyttigaste varelse, som någonsin jäspat på en klubb eller räknat ohyran i sina trasor under Calabriens sol, har ingen ursäkt i bristande förstång, Hvad som fattas menniskorna är icke förmåga, utan vilja — med andra ord, icke kraften att fullkomna, utan viljan att arbeta. Ni, Percival St. John, låtsar misströsta om att kunna gagna — ni med detta friska, varma hjerta — ni, med denna reha entusiasm för allt godt och ädelt, ni, som kan beundra äfven en sådan varelse, som Varney, emedan ni hos den fåfänge mannen tycker er finna konstsinne och skicklighet, om ock förspilld på att sudda ner väf — ni, som endast behöfver lefva så, som ni känner; för att utbreda välsignelse omkring er — fy, dåraltiga gosse! — ni skall erkänna ert misstag, då jag säger er, hvarföre jag lemnade mina am vid Grays Inn, för alt skåda de murar, inom hvilka Hampden, liksom ni, en simpel landtjunkare, med sin enkla vältalighet skakad ett åttahundraårigt tyranni . Ardworth, jag vill icke bida den utsatta tiden, för: att få veta, hvad som förde er hit Jag har genomträngt den hemlighet, som n icke baft godheten yppa för mig. Denna mor: