Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 3

Vänta med det, till.ess Laughtons glädje klockor välkomnat en brud, och då — då Varney) — tillade Percival med något af sit! naturligt glädtiga leende — måste ni återgifva hennes uttryck sådant ni finner det. En gång. när hon kommit under min vård, skall, med Guds makt, den ena taflan skratta ut den andra. Just som detta sades, stannade kabrioletten vid Percivals port. Varney spisade denna dag i hans sällskap, och, om än samtalet ofta afstannade, vände det sig dock icke mera kring de ämnen, som så fördystrat värdens friska äl och så tagit gästens skrymteri i anspråk. När Varney tog afsked, hvilket skedde så snart middagen var slutad, lade Percival i hans hand en anvisning på ett större belopp, än Varney väntat till och med af hans frikostighet. Delta är för fyra målningar, icke för tvåp, sade han, skakande på hufvudet, men tillade med sin karakteristiska fåfänga: Nå väl! några år härefter skall verlden icke säga, att de iro för högt betalta. Farväl, min Medici; ett dussin sådane män som ni, och konsten skall lefva upp i England Då Percival blef ensam, satte han sig med ansigtet lutadt i sina händer och gaf luft åt den dysterhet, hvilken bans medfödda manlighet och den grannlagenhet, som tillhör en sann kärlek, nekat honom att visa i en annans närvaro. Aldrig hade han så älskat Helena, som i detta ögonblick; aldrig hade han så innerligt och djupt känt hennes ojemförliga värde. Föreställningen em hennes oegennytliga, lugna, vemods fölla omsorg för denna sträfva, övänliga, för all deltagandets känsla främmande slägting, under hvars skugga hennes unga hjerta lätt kunnat bortvissna, syntes honom himmelskt rörande. Han nästan hatade Varney, den eyniske målaren, som talat derom med denna affirsmessiga flegma. Aftonen skred framåt; den föga. besökta gatan blef alldeles tyst; luften föreiöll honom qvalmig; ensamheten tryckte honom; plötsligt steg han upp, tog sin hatt och begaf sig ut, långsamt och ännu med tungt bjerta.