Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 2

-—? —— KX 2n?Z 2-S 7 — DÖ ÖÄ NN ken ålder! Och att under tiden lida sådana försakelser ! Det gifves inga försakelser för den, som lefver för framtiden, sade Helena med den klara blick in. i det innersta af högre naturer, som stundom framblixtrade från hennes barnsliga enfald och bebådade, hvad hennes mognare förstånd skulle utveckla, om himlen ville förlänga hennes dagar: För Ardworth fins ingenting sadant, som fattigdom. Han är lika rik i sitt hopp, som vi äro i — Hon tvärtystnade, rodnade och fortfor med nedslagna ögon — Lika väl kunde du beklaga mig i dessa alleer, så ödsliga utan dig. Jag lefver icke i dem — jag lefver i mina tankar på dig. Hennes röst darrade af rörelse vid de sista orden. Hon smög sig ifrån Percivals arm och satte sig förlägen på en liten gräsbänk under ett ensamt kastanjeträd, som kastade sin skugga öfver trädgården. Percival följde efter och satte sig bredvid henne. Begge voro tysta några ögonblick — Percival i tacksam hänryckning — Helena genom ett af dessa hastiga anfall af oförklarligt svårmod, för hvilka bennes natur var så benägen. Han var den förste, som bröt tystnaden. Helena, sade han allvarligt, sedan jag lärt känna dig, Bar jag funnit, att lifvet är något heligare, än jag förut tradde. Det förefaller mig, som om en ny och svårare pligt blifvit lagd till dem, för hvilka jag blef danad — den, Helena, att bli dig värdig! Skall du le? Nej — du skall icke le, då jag berättar dig. alt äfven jag haft mina korta ögonblick af är relystnad. Stundom hände det mig, då jag såsom gosse med Plutarch i hand låg beqväm! utsträckt under de gamla cedrarna vid Laughton — stundom, då jag såsom sjöman, under vindstilla på Atlantiska hafvet, med öroner nyss fyllda al berättelser om Collingwood ock Nelson, smög mig ifrån mina kamrater och lutade mig tankfullt öfver det gränslösa hafvet Men, då det stora arfvet föll i mina bänder — då jag icke mer behöfde söka göra lycka, skaff: mig rang — blefvo dessa drömmar mer oct