Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 2

der efter hans återkomst hem, såg jag i tidningarna, att han dött, dött af denna sjukdom. Varney funderade. Det vore ej illa att underhålla denna tanke; nu vore det lämpligt att omnämna Helenas lifassurans; det skulle falla sig så naturligt — det skulle ock för framtiden förekomma alla de misstankar, som kunde uppstå, i fall man hölle saken alltför hemlig. Min kära Percivaly) sade Varney efter en kort paus, hvad ni säger, förvånar mig icke. Helena har sjelf gifvit mig förtroende af sina sällsamma aningar. Likasom ni, ser jag intet skäl för dem, ehuru det vore en falsk vänskap af mig att söka dölja för er, det jag hört madame Dalibard säga, att hennes mor vid samma ålder hotades af symptomer till lungsot — men hon lefde dock många år derefter. Nej, nej, lugna er; Helenas utseende är, trots den ovanliga skärheten af hennes hy, icke sådant, som hos de olyckliga offer för vårt klimats förfärliga sjukdom. Unga personer hemsökas ofta af tanken på en tidig död. Då vi blifva äldre, tinka vi mindre på den saken: i ungdomen är det ett slags njutning. Denna dystra tanke, hvilken ni så väl som jag anmärkt, måste man tillskrifva, icke allenast Helenas romantiska aningar, utan ock en ädel omtänksamhet, hvilken jag ej kan neka mig nöjet att meddela er, ehuru hennes finkänsla skulle finna sig sårad af min brist på förtegenhet. Ni vet, huru hjelplös hennes tant är. Nåväl, Helena, som, då hon blir myndig, får ctt litet arf att disponera, har öfvertalat mig alt låta assurera hennes Lif och emottaga en fullmakt att, om beloppet olyckligtvis skulle bli förfallet, uttaga detsamma och förvalta det för min styfmoders räkning, på det madame Dalibard icke måtte lemnas utblottad, om hennes systerdotter skulle dö, innan hon fyller tjuguett år. Det är Helena så likt — tycker ni icke det? Percival var alltför rörd att kunna svara. Varney återtog: ;Jag ber att ni icke nämner detta för Helena; — det skulle såra hennes blygsamhet att se hemligheten af sina goda gerningar förrådd af den person, åt hvilken bon gifvit förtroende deraf. Jag kunde ej emotstå