Aftonbladet – 4 februari 1847, sida 1

från musikgalleriet, ofvanför störa salen. Från fönstret öfverskådar du-södra sidan af parken och ser en del af sjön der bortom: I väggen finnas två nischer — en för ditt piano, en för lina favoritböcker. Rummet är stort nog att med beqvämlighet rymma fyra personer — vår moder och mig, din tant, hvilken vi vid len tiden nog skola lyckas smeka. till godt lynne, och, om vi äfven kunna narra Ardworth lit — den bästa kamrat; som någonsin funnits till. — så tror jag att vårt sällskap skall vara fulltaligt. 1 förbigående sagdt, jag lär orolig för Ardworth; det är så länge sedan vi sågo honom; jag har besökt honom-trej nej fem sånger, inen hans konstige skrifvare. försäkrar alltid, att han icke är hemma. Säg mig, Helena; du som känner honom så väl — säg mig, huru jag skall kunna tjena bonom! Du vet, alt jag är så grufligt rik, åtminstone blir jag det om en månad eller två — jag kan aldrig sköta så mycket pengar, om icke mina vänner hjelpa mig. Ar det icke ledsamt, att denna ädla menniska skall vara så fattig och ändå låta mig kalla honom vän, liksom vän ner emellan den ene skulle behölva allting och den andra intet. Likväl vet jog icke, huru jag skulle våga föreslå — du förstår mig, Helena — låtom oss lägga våra kloka hufvuden tillsamman och försätta honom; sig sjelf till trots, i goda omständigheter.n a Det var genom sådana lätta, ungdomliga samtal, Percival funnit väg icke allenast till Helenas hjerta, utan äfven till hennes själ. Ty häruti igenkände hon, den stora outvecklade skaldinnan, en ädlare poesi, än den vi kedja i rytmens bojor — de ädla -handlingarnes poesi. Hon skulle velat kyssa den varma hand, hon höll, och slöt sig närmare till Percivals sida, i det Hon svarade: — Stundom, goda Percival, undrar du, hvarföre jag heldre lyssnar på lig, än på all mr. Varneys satiriska vältalig