Aftonbladet – 3 februari 1847, sida 1

hon varit rent af ovänlig celler hård i tal eller handling, och hade kallt ursäk!at sig för sitt frånstötande väsende. Jag har genom långvariga ldanden blifvit retlig. sade hon; j:g har genom vana vid ensamhet blifvit sällskapsskygg; vänta icke af mig den ömhet och värma, som borde tillhöra vår slägtskap. Plåga dig icke med fåfänga omsorger för en person, hvilken all din uppmärksamhet endast lifligare påminner om hennes bräcklighet, och hvilken, så förkrossad hon än är, vill vara ob:roende af alla omsorger, som icke äro köpta och betalda. Var nöjd att lefva här i all skälig frihet, att obehindradt följa dina egna vanor och tycken. Betrakta mig endast som en nödvändig möbel. Du kan aldrig misshaga mig, utom då du låter mig förmärka, att Jag lefver och lider. Om Helena bitiert gret vid dessa hårda ord, var det dock icke af sorg derö!ver, stt hennes älskande hjerta afvisade:. Tvärtom intogs Lon a ect medlidande, så djupt, att det antog en karakter af vördnad. Hon betraktade sjelfva denna köld som ett slags dyster värdighet. Hon lifvades af t:eksambet vid tankan deruppå, alt en person, som så kunde vara henne förutan, likväl uppsökt henne. Hon Lade hört sin moder säga, alt hon stått i stor förbindelse hos Lucretia, och nu, då hon blifvit förbjuden att återgälda densamma, ens genom en kyss på dessa tyngda ögonlock, ens genom att lägga en dotters hand på den sömniösas hufvudkudde; då hon sie, alt den genast i början uppresta skiljomuren var omöjlig att undanrödja — att ingen tidrymd kunde minska det afstånd, hennes tant utstakat dm emellan — att minsta tecken till ömhet, som gick utöfver de mest vanliga tjenster, i sjelfva verket endast syntes plåga dessa lättretEga nerver och injaga eber i den hand hon med rädsla vågade fatta — då drog hon sig tillbaka inom sig sjelf, med en