Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 3

or hans sinne. Han reste sig i sängen oc! sade med en röst, hvilken, så ofta han ickt hade ett rus, var vänlig, och så ofta den icke vet vänlig, röjd: att ban hade ett rus: Beck, du är en beskedlig gosse! Du ha fel — du ör en menniska; humanum est errare, d. v. s. du bränner någon gång milt tå brd. Men öfver hufvud taget ir du en be: jskedlig varelse. Beck, jag reser åt landet på några dagar. Jag läggr nyckeln uti hålet i väggen — du vet; tag vara på den. Du var ute sent i natt, stackars gosse. Rätt illa! Se dig före, eller, hvem vet, du kon fella i den oticka uppstind lsemennens klor i M 7. Kors! när jag tänker på den der Jasons dirakt:ga oförvägenbet! Mn han är en vida värre djefvul än den andro. Nå, hvad var det jag skulle säga? Jo, tilla olltid in i milt rum, innan du kryper till kojs om aftnarna. Här är så fullt af inbroltstjufvar; man kan sldrig vara nog försigtig. Lycklig du, din stackare, som ingenting har att förlorals Beck ryckte på axlarna vid den sista anmärkningen. Grabman syntes e: mrka h ns förvirring, utan fortfor, i det han drog på sig strumporna: Beck, du är en god själ och har tjent mig troget; nr ag kommer tillbaka, skall jag ha med mig något vackert åt dig, en tobaksdosr — eller hvem vet — kanske elt vackert silfverur. Emellertid — låt mig se — jo. jag skulle kunna ge dig de bör gntila byxorna. Tag fram mina bästa, de svarta. Sså, Beck, nu vill jag icke längre uppehålla dig ) Den stackars uppassaren tackade, under många ryckningar i sin hirlugg, för den frikostiga gåfvan, och, sedan han slutat alla sina sysslor, skyndade han till sitt rum, för att ostördt kvnna beundra de grofva klädesbyxorna. Rum kunna vi dock ej med skäl kalla den eländiga skrubb, som Beck kallade för sin kammare. Den var belägen högst uppe pi vinden, tätt under taket, oeh, Gud! — hvad der var hett om sommaren!... Den hade ett litet smutsigt fönster, genom hvilket solens ljus aldrig inträngde, ty bröstvärnet, titt ovanför takrinnan, utestängde det. Men regnet och blås!en intröngde i stället. Äfvenså inkom då och då, genom det gl:clösa fönstret, ngon irrande vild