Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 3

bjerna till katt. Råttorna voro der alldeles hemmastadda. Vane vil Beck, fruktade de honom alldeles icke. De voro herrar i palatset, han endast le roi faindant. De sprungo upp och ned i hans sing om ntterna; ofta kände han deras närvaro i silt ansigte, och var öfvertygad, att de skulle hafva bitit honom, om det på honom funni:s något, som varit värdt att bita uti; Ikväl gef ban dem, sannolikt mer at försig ighet ön af medlidande, en och annan potates eller brödkant, för att i någon mån stilla deras glupska matlust. Men Beck war vida bättre lottad, än de fleste af dem, som innehade de åtskillga bostäderna i detta Elsass — han hade sitt eget rum. Detta var nö5dvändigt för hans enda nutning — den att få inspektera sin skattkammare och se till, att hens madr. ss var i säkerhet: för denna betalade han utan kno cn, såsom han tyckte, ganska dryg hyra. Till deta kyffe under taket fanns intet lås — af det giltiga skäl, att ingen dörr fanns. Mon gck dit upp på en stege, såsom tl et loft. Beck hade ofta dupsinnigt begrundat fråsan, om han horde ha dörr till sitt rum eller icke; resultatet blef oförinderligen detsamma — han tordes icke! Hvad skulle han md en drr — en dörr med lås — ty det ena blef cn nödvändig föld af det andra. En slik ny öfverflödsartikel innefattade ju ett skrytsamt förkunnande, att han hade något att förvara. Hen kunde icke framkomma md den förevändningen, stt han gensrades af gr.nnar; inga andra steg, än hans egna, hördes ngonsin på stegen; dun förde icke till något annat rum. Alla för lägenheten nödvändiga sysslor förrättade han sjelf. Hans förmodade faltgdom var honom ctt bättre skydd, ön jerndörrar. Utom less vore en drr Ika onödig, som farlig; i amma ögonblick man misstinkte, att Beck :gle något, som lönade mödan att förvara inom is och nyckel, skulle alla dyrkar och tjufnyckar i hela grannskapet komma i verksamhet, En inbrottstiuf af örsta rangen bodde dessutom iordvåningen. Beck undangömde såled.s, så sodt han kunde, sin skatt, liksom fågeln sfinslinkt undangömmer sitt näst, och civiliserade menniskors lås och reglar försmåddes :f Beck ika mycke!, som af fågeln, (Forts.) UTA