Skulle i status quo finna sitt nöje, sitt allt? Skulle ej sc, hvart tiden nu går, hvad klockan är slagen Samt att i rörelsen är både ett godt och ett ondt? Visa dig sådan du var mot det sednare; främja det förra: Och du skall fira en dag tidens försoning och din! Wieselgren. Rik är din ande: af eld har du ensam kanske tillfyllest Ock för att tända en verld utan att slockna ändå. Hvar man gnider på dig, som Aladdins lampa, i blinken Trollar du fram en id blixtrande, ädel och stor. Också man gnider alltjemt och likväl du blifver ej utnött, .. Räcker för allting till, talar i söder och norr. Ömsom om nykterhet, om tellurisk Venus och ThorildSamt nu sist om Tegnår, så som vi aldrig det hört. Talar till känslorna så, att sjelfve de nyktre berusas, Talar till tankarne så, att man fördömer sitt rus. En medtäflare blott har din tunga och det är — din penna; Kastar från morgon till qväll blixtar af snille oma kring. An du belyser ett schakt af häfden, der Geyer har funnit, ., Sedan du gifvit din vink, ådror af ädel metall. n du i raska drag för vårt öga ställer en nitisk Herde, som lemnat sin hjord, åter ilefvande bild. Allt hvad du tager dig till, det är själfulit, bländande, färgrikt; Felet — en skönhetsfläck — är att det blixtrar alitjemt. Hur kan du tro, att en tid, så prosaisk som denna, en tid som Färdas med ånga till sjös, färdas med ånga till lands; Och knapt hinner ibland att draga andan på färden, Skall dig följa i skyn, trött som på jorden den blef? Andar, som du, vi behöfde ett tjog: det vore en ångkraft Mäktig att lyfta ett folk — det är för litet med en! Elmgren. Skickligt du styrde din kurs med liten och svigtande farkost I smult vatten och bris mellan Gymnasii skär. Tills du drog dig i hamn i Domprostbugten oeh varsam Refvade segel ej mer ville åt vinden betro. Der du sitter i lugn och ler åt de svajande vimplar, Hvilka med stormarne ej kämpat sig trötta ännu. Kärare är dig ditt lugn, du gamle, än ära och höghet: Östrabo-backen är dryg äfven för raskare ben. Andra må fika till det, som är högt: det finns dock ett högre Ofvanom Östrabo: dit har du riktat din blick. Tänker: de yngre må täfla, för mig är aftonen inne! pFylle de lefnadens mått så som det fylldes af mig! Gick jag ej före tiden, den gick mig dock aldrig ur sigte; Fick det blott hållas, jag såg, slägtet nog hjelpte sig sjelf! Dock i det tysta du verkade ock för det vexande slägtets ytta och bildning och dygd både med handling och ord. Skörden den stod i den Eviges hand: väl grodde ej alla Kornen, men månget i brodd såg och månget i ax; Innan dulemnade än det värfyet att planta och vattna På det fält, dit du ser ofta med glädje ännu. mom Ht 5