och der var skallig, ögonen, inbäddade i fetma och skryakligt skinn, voro små och glanslösa, men de egde dock denuva skarpa blick, som uppfostran och insigter meddela åt menniskoögat; munnen erinrade i hög grad om djuret — läpparne voro tjocka, grofva och sinliga; bakom det ena af de stora öronen framstack en penna. Ni ser då framför er denna ruskiga figur — odd, baliklädd, och i sin slarfviga elegaus —hälten trashank, hälften pennhjelte; och, till sk rp kontrast emot honom, den nyss inkomne, på det omsorgsfullaste klädd, — med glänsande svart sidenhalsduk, tätt åtsittande rock, blanka stöflar, killingsbandskar och prydliga mustascher. Bakom denna väl putsade, fina person stod, i trasig, för bröstet öppen skjorta, och med skölfvande knän, liknöjd och själlös uppsyn, den magre och enfaldige Beck. Sält ram en stol åt herrn, sade rummets innehafvare åt Beck, och gjorde en graviletisk rörelse med hand.n. Hur mår ni, herr — herr — hm — Jason? hur mår ni? — alltid fin, gentil och blomstrande — ni är nöjd med er verld. Verlden är ett jordstycke, bra för den, som förstår att sköta det rätt, Grabman, svarade Jason torrt, i det han med sin näsduk omsorgsfullt afdammade stolen, pi hvilken han derefter nedsalte sin värda person. Men, återtog han, hvem är er Ganymedes -er betjent, er herr kammartjenare ?, nÅh, en ungkarl, som bor här ovanpå, och har särskilta små b:styr för min räkning — borstar min rock, blankar mina skor, och, eter detta dagsverke, går ett ärende då och då. Gör dig osynlig, Beck! — Bort med dig, ditt benrangelly Beck grinade, nickade, ryckte häftigt i en hårtest och tillslöt dörren efter sig. Är det en af ert brödralag, den der? frågade Jason vårdslöst. ilan? fy fan sade Grabman med ett uttryck af djupt förakt i sitt s ukliga ansigte.., Han arbetar för sitt bröd! — jpstinkt! — tax:r, ryffelhundar och fånar ha sådan. — Men hvil