Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 1

intet att frukta af de laglösa — måhända me al lagen; men den rike, den ansedde, dena väl klädde, sprätten, må de akta sig för stället om icke någon poliskarl är 1 sigte, celler det ä dager! Då fotgängaren, hvars yllre, såsom vi sagt icke tillhörde någon af den ifrågavarande traktens vanliga invånare, veck af i en af gränderna fattade honom en grof hand i armen, och hastigt utkom en skara af flickor och trasvargai ur ett hus, 1 hvars bottenvåning ett ljus brann och omgåfvo främlingen under uppgifvande al ett hest skri. . Vandraren hviskade ett ord i örat på den gräsliga figuren, som hade fattat honom i armen, och denne släppte då genast sitt tag. Tyst! det är en af de våra, sade karlen på råk.t, i snäsig ton. Man lemnade rum, och sällskapet ställda sig att begapa den obekante vid ljuset från den stjernklara himlen och en enda lykta, som hängde vid ingången till gränden; men det var inZen, som försökte qvarhålla honom och, då ban försvann i de afläigsna skuggorna, skyndade packet tillbaka till det usla krogrummet, der mean höll på att muntra sig. Imedlertid uppnådde främlingen en trång gränd, och stannade utanför alt hus vid ett af hörnen — ett hus, högre än de öriga — så mycket högre, än de andra, att det hade utseende af ett torn; man skulle kunnat anse det. (måhända med rätta) för sista qvarlefvan al någon gammal betydande byggnad, omkring hvilken, i den mån beolkningen ökat sig och byggnadssättet förändrats, kojorna trotsigt upprest sig. Prydliga och messiva pilastrar, svarta af seklers sot och smuts, Omgåfvyo porten: fönstren voro öfverlastade med byggnadssirater och i jordvåningen försedda med jerngallerg men å af ru:orna voro hela, och endast här och der bade man gjort några försök att utestänga blåsten och regnet medelst trasor, papper, gamla