Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 1

LUCRETIA AP SIR EDWARD LYTTON BULWER. ) VI. ADVOKATEN OCH LIKTJUFVEN. Samma afton sammanträffade Beck, enligt at tal, med Percival och utvisade för honom det ödsliga huset, hvilket inneslöt den vackra främlingen, som så vunnit hans ungdomliga tycke. Percival betraktade de höga murarne med er sjömans djerfva längtan efter äfventyr, under det förvirrade ider ur teaterpjeser och romaner, i hvilka murars öfverklättrande med tillhjelp af repstegar och blindlyktor framställdes såsom en älskares naturliga kallelse, föresvälvade hans inbillning: — och han uppgaf en djup suck, då hans sunda förnuft ryckte honom tillbaka från romangrillerna. Men, sedan han nu fått reda på huset, vore det en Jätt sak att erhålla kännedom om dess invånare, och att bereda sig ett lägligt tillfälle. Under det han långsamt och motsträfvigt vandrade tillbaka till det ställe, der han lemnat sin kabriolett, inlät han sig i ett fragmentariskt samtal mod sin besynnerliga vägvisare, och det deltagande, han förut fattat för Beck ökades, då han språkade med honom. Denna oklara själ, endast upplyst af ett slags ömklig fintlighet för att kunna draga sig ram, detta eländiga födgen:, alstradt afattigdomen, alstrande girigheten — deta glädjefattiga lynne — denna ungdomens ålderdom — denna lefvande förebråelse, som uppreser sig från Londons gatstenar emot vår sociaa likgiltighet för de själar, hvilka förvissna och ruttna bort under vetenskapens hårda ögon och rikedomens döfva öron, väckte hans lifliga sympati och rörde hans friska hjerta. ) Se Aftonbl. 24 1—94.