Aftonbladet – 1 februari 1847, sida 1

Om ni någon gång behöfver en vän, så kom till mig,, sade St. Jobn helt plötsligt. Gatsoparen spärrade upp munnen och en glimt af gudomligare natur, en stråle af tacksamhet och :oegennyttig tillgifvenhet frambröt igenom hans själs dimma och mörker. Han stod med blottadt hufvud, och följde med ögonen kabriolettens hjul, då de rullade bort med rikedomens lyckliga barn; och han skakade sitt hufvud, som om någon gåta hade förvirrat och gäckat hans förstånd, vände tillbaka till staden och styrde kosan hem. Omkring två eller tre timmar efter det Percival hade skiljts ifrån gatsoparen, vandrade en man, hvars klädsel föga öfverensstämde med den scen, i hvilken vi låta honom uppträda, genom en ohygglig labyrint af gränder i den värst beryktade delen af St. Giles: en trakt, som rikt folk sorgfälligt undviker att passera i skymningen; ty här dväljes icke blott fattigdomn i sin mest afskräckande skepnad, utan äfven det djerfva och fruktansvärda brottet, hvilket det icke är godt att träffa i dess smygbål och hemvist. Ilör insuper barnet lasten med modersmjölken. — Prostitutionen angriper här redan barndomen, den visar sig vild och blodtörstighos de unga och sluter förbund med stöld och mord. Här framsmyger ficktjufven — härifrån utgår rånaren — här gömmer sig nidingen. Men med allt detta finnes likväl i vea här på sina ställen dygd i sin sällsyntaste och ädlaste form — en dygd, som öfverstrålar omstländigbeterna och bjuder frestelserna spetsen — den ytterliga fattigdomens dygd, som klagar, men icke syndar. Så sammantrasslade äro dessa väfnader at elände och svek, alt i ena gården är ert lif icke säkert, men vik af åt höger, och i den andra skall ni sofva trygst, i detta usla näste, om än era fickor vore fulla af guld. Genom denna trakt kan den trasige och arme gå utan fara, ty han har