Aftonbladet – 30 januari 1847, sida 2

ÄREMINNE ÖFVER ROYER COLLARD, I FRANSKA AKADEMIEN. Det är allmänt bekant, att franska akademien lemnat mönstret för Gustaf III:s stiftelse af den svenska. I den förra gäller alltså samma bruk, som i den sednare: att den som får en afgången ledamots plats, bör vid sitt inträle förherrliga sin företrädare genom ett så kaladt äreminne. Nyligen efterträddes den franska doktrinära skolans veteran och upphofsman, Royer Collard, af Abel Remusat, till yrket orientalist och professor i chinesiskan, tibetanskan, mongoliskan, m. m., men äfven berömd för sin förmåga att behandla franska språket; honom tillkom alltså att fira Royer Collards minne. Hans föredrag har vunnit stort bifall hos parisarne; mindre dock för det vältaliga deri, än genom framställningen af Royer Collards åsigter och verksamhet såsom filosof och statsman. Att så allvarsamma ämnen kunnat interessera publiken i Paris, härrör åter derirån, att till.och med den akademiska vältaligheten har nu mera i Frankrike kommit ifrån: ord till sak. Man finner sig obelåten med blotta fraser, huru utsökta, blomstrande och klingande som helst; man !ordrar af en talare imne och innehåll; en klanderfri eller grann form bevärdigas icke ensam med någon allmännare uppmärksambet. De akademiska högtidligheterna hafva härigenom fått en helt annan karakter i Frankrike, än den de hade förut, och innu bibehålla i flera länder. Man gäspar ej merav — heter det härom i en fransk tidning, som anör Abel Remusats minnestal — man sofver ej mer på akademiens högtidsdagar; hvar och en är uppmärksam; hvar och en lyssnar, ifvas, hänförs, tager parti för och emot, är lärdig till förkastelsedomar eller bifallstecken. )Vill man veta orsaken till denna Lazari o— väntade uppståndelse? Den yttre verlden har fatt insteg i akademien; den har inträdt der i sällskap med namn och män, som varit eller iro djupt invecklade i de åsigter, hvilka dela det politiska samhället, så väl som det litterära. Den har inträdt dit jemte ideernas och de tak tiska förhållandenas kämpar, lika färdiga till handling som ord. Hos dessa nykomlingar har len akademiska fracken ej förändrat bärarens sjelfständighet; hvar och en af dem uppträder sin egen färg, med sina egna syften, åsigter, passioner till och med; och ingen stoppar sin lagga i fickan. Häraf har inträffat, att en ny ledamots upptagande icke nu mera är ett ofruktbart spegelfäkteri med toma fraser och granna ord, ingen lek med häfdvundna vändningar, och platta artigheter, hvarmed ett par mysande och sprättigt utstyrda odödligheter