Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 3

En hjertats tanke, tolkad rent af tungan; JEtt bredmynt ord blir dock ett mindre fel, JAn om dess innehåll trånghjertadt vore. — Men poesien är ju ett blomsterspråk, Hur kan det sakna artighetens blommor? — Ace, sångmön är väl ej en modedami, Som utaf vax och taft konstgjorda blommor Åt allmänheten säljer på beställning. Visst är hon blomsterälskerska den mön, Till smickrets blomster likväl hatarinna. Hon älskar lundens sköna blomsterverid, Der vill förtjust, sjelf tjusande, hon svärma. Men tungans blommor, der de å la Bosco Framtrollas, tagna, Gud vet hvarifrån, Ur tomma — eller tistelfyllda hjertan, Begär ej, att hon skulle älska dem. — Ers excellens! du må förlåta skalden; Hans duord studsar, som en trubbig pil, Emot din äras stolta vapensköld Och dig derbakom kan det icke såra. Väl hör man ofta ropas på ett ja7, Från ja; går talet ut, i jag det slutar. När menskan evigt stammar på sitt jag, Då sjunga englarne sitt du allenast. Men ack, hvar hörs i sjelfviskhetens verld, Hvar får man höra ett så klangfullt du, Alt i det ordet hjerta räcker hand Åt hjerta, själ åt själ ger broderskyss? — Tänk dig ett du, ej blott ett tungans barn, Ett du..., som glömde sista stafvelsen, Som fulleligen skulle du-fyva heta. Tänk dig den dufvan, som ur hjertats dufslag, Med kärleksposten, bunden under vingen, Med fridens oljogvist uti sin mun, Gör gästbesök i vännehjertats dufslag Och vänder åter med ett kärlekssvar. Tänk dig ett du, likt en elektrisk gnista, Som går från vän till vän; den gnistans makt De känna båda med en ljuflig darrning; Trohjertenheten binder dem tillsammans, Hvyaran de stöda i hvarandras famn. I svenska språket gifves intet ord Så äkta svenskt, så fosterländskt som detta. Det ordet eger ridderliga anor, Det stammar från fostbrödralagens tid, Ifrån den tid, då vännen sig förband Med vännen, blandande sitt blod med hans Med blod blef således duordet döpt Och det bör heligt som ett blodsband hållas. Ett du, det är blott ett enstafvigt ord, Men det består likväl af två bokstäfver, Af en vokal, som står der hand i hand Med konsonanten troget vid sin sida. Slit enhetsbandet mellan dessa båda Och — skilda, sakna de betydelse, De bli förvandlade till tomma bilder, Till två bokstäfver blott, men anddösa. Så är hvart vänskapsband, hvart andligt duskap, Det är en enhet utaf tvenne hjertan, Tillsammanlänkade så oskiljaktigt, Liksom vokalen med sin konsonant. Ett du är lösen mellan dessa båda, Men som ej löser, som förenar dem. Det är den dufvan, som gör gästbesök, Det är den gnistan, som elektriskt värmer Och uti kärlek löder själ vid själ. O, att på jorden från hvar öppnad läpp Duordets dufva flöge kärleksfull, I hjertat kläckt, fullfjädrad uppå tungan! O, att uti hvart menskohjertas tempel Ej utaf ja: ets bild i kroppsstorlek — Ja, jättestorlek — dwets medaljong, Derbortom hängd, tillfullo skymdes bort! O, att den glömda miniaturens bild Till jemnhöjd vexa fick med ja. belätet Och vid dess sida stå, ej skymd bakom det! Då skulle sjelfyiskheten krympa hop, Men allmän-andan vexa ut i stället; Då vore jorden mera kärleksfull Och kärleken den vore mindre jordisk; Då komme himmelen oss mera när Och mera himmelska vi sjelfva blefve, Ty kärleken ju blefve då vår himmel. Då skulle maktens och ringhetens barn Erkänna brodersbandet med hvarandra; Bå skulle jemlikhetens du få gå Och uti slott som koja helsa på, Då skulle menskors slägt, förbrödrad vorden, Ett duskap knyta öfver hela jorden! . Min-Penna.