Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 3

snart låta höra af sig. Inom mindre än cp timme var han borta. Två dagar dereiter erhöll jag ifrån honom ett bref, skrifvet i största: hast och utan adress, hvaraf följande är en alskrift: — nBäste vän! — Jag kom undan ifrån exekutionsbetjenterna, och här befinner jag mig nu i säkerhet på ett litet värdshus i sigte af hafvet! Moder Jord är mig en elak sty!mor; knappt kunde Moder Brownrrigg vara virre. Jag skall genom arbete om bord bereda mig tillfälle att komma ut till något främmande land, och, kan jag återvinna min helsa — sjöluften är stärkande — så misströstar jag ej att på ett eller annat sätt ärligt förtjena mitt bröd. Kommer jag någonsin i den belägenhet, att Jag kan betala mina skulder, så torde jag återvända till England. Men, min gode gamle Järare, hvad skall ni imedlertid tänka om mig? Ni, som till enda lönen för så många fruktlösa mödor nu får ännu en mun att föda! Och inga penningar a!t betala för den lillas underhåll! Men jag hoppas, att ni ej vill neka barnet en pläts vid ert bord. Nej, icke er beskedliga, sparsamma hustru heller — Gud välsigne hennes ömsin!a, hushållsaktiga själl Ni känner mig tillräckligt, för att veta, att jag inom kort skall anting.n befria er från barnet, eller skicka er något, för stt betäcka era kostnader, på det han ej må bira er till en börda. Jag ber, haf förbarmande om gossen cch älska honom för min skull. Men jag tillstår, att jag känner — för knäfveln! jag måste gifva mig utaf — första signalskoltet smäller från fartyget. Ifasteligen. Er J. W. An Unga Ardworth höll upp med läsningen och suckade tungt. Detta bref tycktes honom innebära någonting vida värre, än en låtsad glädtighel; — elt visst littsinne cch en bekymmerslöshet, som illa öfvererensstämde med Hans egna höga grundsatser. Bristen på tillgivenhet för det stackars sålunda öfvergifna barnet var ögonskenlig — j ett enda ömt ord. Med dyster och förstämd uppmärksamhet fortsatte ban läsningen af pastorns uppsats. (Eorts. följer.) FT