var diupt infogad och lemnade ett sällan sökt inträde till gården. En medelålders qvinlig domestik, med stelt puritanskt utseende, besvarade den hårda ringn ngen på klockan, och Ardworth tycktes vara en privilegierad besökande, ty bon gjorde honom ingen friga, då hon med en lätt nick och ett allvarsamt, enfaldigt uttryck i sitt för öfrigt godmodiga ansigte, förde honom på en stenlagd, mycket gräsbeväxt gångstig tillbyggningen. Dennas yttre var obehagligt och dystert. Huset var väl icke gammalt, men såg gammalt ut till följe af vårdslöshet och vanvårdnad. Vinrankan, lossad från de rostiga spikarna, slingrade sig frodigt uppför muren och utgrenade sig över marken. Viggarne hade väl en gång blifvit hvitlimmade, men stora stycken af rappningen voro affsllna, eller var den fläckad af fukt och blottade här och der de mörk?, vittrade tegelstenarna inunder. Bo älligt kunde det väl icke egentligen kallas; fönstren voro hela, och taket skyddade otvifvelaktigt för regn; men fönsterposterna voro i förfallet skick och taklök betäckte tegelpannorn2. S:ället ägde på det hela det öfvergifna och otrefliga utseende, som inger den besök: nde en känsla af obehag, ban vet ej rätt hvarföre. Ardworths i allmänhet vårdslösa gång blef fastare, och han smög, liksom rädd, uppför de knarrande trapporna. Vid inträdet i förmaket, syntes detta rum vid första anblicken ö vergifvet; men, då Ardworth såg sig omkring, märkte ban att någonting rörde sig i fördjupningen af en ofantlig länstol, som var framdragen till kaminen, der dock ingen eld lågade. Ur en mas:a af cmhöljen framstack ett blekt ansigte och en mager band vinkade sitt välkommen åt den inträdande. Ardworth nalkades, tryckte handen och flyttade fram en stol intill den lidande. Ni befinner er bättre, hoppas jag, sade han hjert igt, dock i en mer vördnadsfull ton, än hans grofva, sträfva röst vanligtvis antog. Jag befinner mig alltid lika, var det lugna svaret; kom litet närmare. Det slider fig att få se er.p FD Vid dessa ord reste sig madame Dalibard