Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 1

John Ardworths buskiga ögonbryn voro nedlutade öfver hans uppslagna böcker, när hans skrifvare helt tyst inträdde och lade på hans bord ett bref, som tu-penny brefdragaren nyss hade lemnat. Med cen otålig axelryckning blickade Ardworth på utanskriften, men hans öga blef allvarsamt och hans nyfikenhet väcktes, då han igenkände stilen. Åter igen! mumlade han; hvad är detta för en hemlighet? Hvem kan det vara, som så mycket deltager i mitt öde? Han bröt sigillet och läste: Föraktar ni mitt råd, eller har ni begynt alt följa det? Nöjer ni er med den lingsamma framgång, mekanisk flit kan bereda er, eller vill ni göra en segerrik ansträngning att förkorta er lärolid och med ens uppstiga till rykte och makt? Jag upprepar, att ni öder bort era talanger och era utsigt r på detta erbarmliga tidningsskrifveri. Jag är otåtg på era vägnar. Träd fram i dagen, nedlägg er arbetskraft och era kunskaper i något verk, hvars författare verlden skall lära känna. Dag efter dag tänker jag på er ställning, er beståmmelse, och dag efter dag blir jag allt mer och mer öfvertygad, att ni ej af ödet är bestämd till detta tråkiga släparbete, hvsrtill ni dömer er ungdom. Jag önskar, att ni en gång måtte få. ett fräjdadt namn, men i rådkammaren, ej såsom en eländig lagvrängare på advokaternas bänk. Träd fram för allmänheten med uppgifvet namn, såsom en individuel autoritet, och stadna ej längre qvar i denna namnlösa skara af skuggor, lika föraktade som fruktade — pressen menar ag. Skrif för att vinna rykte. Präd ut iverlden och skaffa er vänner. Mildra sträfheten i ert skick. Lyft er öfver hopen, den ni kallar folket. Hvad, om ni är af ädel börd? Om er bana är ädlingens, icke plebeens? Oroa er el för penningar. Använd hvad jag sänder er såsom en ung, välbördig man skulle använda det; ellr låt det åtminstone bereda ev någon