Aftonbladet – 29 januari 1847, sida 1

beundrande lärjungar De gamla tadlade hans anspråksulia ton, och skyggade för nyheten i hams ideer. Fruntimm r allena älskade och värderade honom, såsom de, med sin finare. insigt i menniskors karakter, vanligtvis göra, när de se :ör sig heder och redbarhet. John Ardworth hade ock några sällsamma svagheter — nig:a al dessa excentriska motsägelser, som äro så vanliga hos ljusa hufvuden. Han var strängt och systematiskt återhållsam. Han kunde tillbringa hela d.gar, utan att dricka annat, än vatten, utan att äta annat, än bröd ell-r hårda skorpor, eller ett par ägg; men sedan han slutat något visst bestämdt arbete, slog han sig lös och öfverlemnade sig åt hvad han kallade sina saturnalier, d. v. s. han vandrade med några gamla akademi-kamrater till ett värdshus i någon :f förstäderna och passerade der, såsom han triumferande uttryckte sg, en dag i glada utsväfningar! Dessa utsväfningar voro dock i allmänhet teml:gon oskyldiga: — de bestodo i muntert skämt, träffande infall, kanske en middag af någon fiskrätt och en extra butelj celler två eldigt portvin. D.nna muntration, alltid högljudd och stojande, hade stundom till skådeplats någon ciderkällar2 eller någon vinkällare, som hölls öppen till midnatt, men Ardworths arbeten för tidningen gjorde, att denna förströelse var ytterst sällsynt, Slika veder-: qvickelser efterföljdes alltid af en mer än V.nligt allvarsam min, ett mer än vanligt torrt ock kärft väsende, en mor än vanlgt sträng och ihärdig fit. John Ardworth var icke godlynt, men had: dock det bästa hjerta i verlden. Liksom alla ärelystna män, sysselsatte han sig ganska mycket mad 8g sj, och likväl skulle dot varit ett löjligt misstag att kalla honom sjelfvisk. Sjelfva hans törst efter ryktbarhet härflöt allenast ifrån hans välvilliga sinne — det var en åtrå att främja rättvisa och tjena sitt slägte.