Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 2

RANN nnn nan nn rna rn RR RR RR ARR RNA NR RR af hennes rang, hvilka tillbringa sitt lif på Londons stora teater. Henn:s öfverlägsenhet bestod i en viss enkel hjertlighet, hvilken gjorde sanningen så hemmastadd hos benne, att det ljus, hvaruti hon lefd-, förklarade alla föremål omkring henne. Den, som alltid är sann, är ock vanligen nästan alltid vis i uppfyllandet af lifvets väsendtligaste pligter. Och, sedan Vernon en gång kommit derhän att begrafva sina gamla fel, kände han en viss blygsel öfver de oordentligheter, hvartill de ledt honom. Allt närmare och närmare sluten till sitt hem, tog han småningom afsked af sina gamla kamrater, Han blef mycket uppmärksam på sitt tal (ty på sina vanor behöfde han nu ej mera gifva akt), på det intet återljud af hans fordna Jättsinne skulle besmiita hans barns öron. Ingenting ör vanligare hos föräldrar, än den önskan, att barnen måtte undgå deras egna fel. Knappast känna vi oss sje lva, förrän vi erhållit barn, och då, om vi rätt älska dem, gifve vi noga akt på fel, som blifva laster, om de betraktas såsom föredömen för de unga. Den anborna ädelheten, jemte det medfödda mod, den höga anda och den afsky för allt slags bedrägeri och falskhet, hvilka tillböra ridderligheten, hade uti Vernon St. John sin nästan enda efterlefvande representant; hans söner vuxo derföre upp i en atmosfer af ädla tänkesätt och genomskinlig sanning. Läraren liknade föräldrarna — krigare till själ och kropp — icke en blott och bar disciplinkarl, utan med en djup pligthänsla och med öfvertygelse om att pligtens upp yllelse består just i aktgilfvande på detaljerna. Medan han inplantade vanan vid lydnad, som så pryder de upga, förstod han att göra sig älskad och, hvad som är ännu svårare, att göra sig förstådd. Denna redliga krigaresjäl var hvit och obefläckad, som en nyss dubbad riddares vapensköld; den litvades a! undertryckt, men hög entusiasm. Han hade blifvit misshandlad, antingen af ödet eller af hästgardet — hans bana hade förfelats; men han var dock Ika l1loal, som om hans hand hållit en fältmarskalksstaf och strumpebandsorden prydt hans knä. Han var höjd över. all klagande missbelåtenhet. Af honom, likasom af föräldrarne, insöp Percival icke blott