Aftonbladet – 28 januari 1847, sida 2

älskadt; men bland det man tillvitade oss, var icke hvad man efter riktigt ordaförstånd menar med raptus, utan kanske tvärtom en alltför ihärdig konseqvens, d. v. s. just motsatsen af ögonblickets hänförelse och ett ombytligt lynnes ingifvelser. Underligt vore, om sältet att uppfatta och handha!va skriftställarekallet skulle med åren hafva blivit förvandladt på det sätt, att besinning och lugn skulle försvunnit, i stället för att tilltaga, såsom fallet vanligtvis är vid en framskridande ålder. Redan i det nu citerade finnes åtskilligt, som tyckes något litet vittna emot det der lugnet och besinningen. Om Winterbladsmannen hade funnit uttrycket raptus, blott och bart rörigt, så hade ej stort varit att säga, då han ännu ef:er så många veckor ej kunnat smälta det; men ärerörigt, det är verkligen för mycket! Vidare vilje vi, som endast äro blott medelåldersmänp,, icke tillmäta oss att hedöma, hurudant Winterbladsmannens lynne kan hafva varit för sju och tjugu år sedan, och vi se derföre med nöje att han åtminstone tyckes göra sig sjelf rättvisa; men deremot påminne vi oss bestämdt, att han för fjorton år sedan, eller mer än hälften tillbaka af denna tid, klagade att det der yrket att idka publicisteri och kritik vore lungsamt. Och månne icke det tungsamma lynnet, i fall det påkommer just i kritiska ögonblick, eller då man skall idka kritik, någon gång kan åstadkomma samma effekt som en raptu? Det nekas derföre icke, att man i allmänhet blir lugnare med åren, i synnerhet ick2 att man blir äldre, någon gång äfven mera fallen för tröghet och beqvämlighet, eller, så alt säga, mera omöjlig ; men det bänder ej sällan, att man tillika blifver mera knarrig, hvilket dessutom. på visst sätt är beslägtadt med tungsamheten., Låtom oss nu se, huruvida en sådan egenskap kan skönjas i det följande a! Winterbladsartikeln, eller i sjelfva åsigterna om den litterära kritiken. Den litterära filantropi,, säger Winterbladet, som tycker, all alla böra få lefva, antingen de duga dertill eller icke, är en underlig filsntropis. Den förra delen häraf ha vi ingalunda betviflat, utan instämme gerna deri, att Winterbladsmannen lingt snarare kan anses för en litterär misantrop, än en filantrop. Af den sednare delen bekrä tas detta ännu mera, och man ser deraf, att han ingalunda är någon vän al maximen: leben und leben lassen. Imedlerlid är detta okristligt och strider emot Vår Herres egen visa anordning, som vill alt sjelfve syndaren skall få lefva, Vi kunne, med äfventyr alt å nyo göra oss misshaglige, icke finna annat, än att det ligger en viss grad af intolerans, ett slags skarprättarelyune uti alt icke åtminstone låta hvar och en få lefva till dess han dör, äfven ilitteraturen. Men det blir väl än värre; hörom Winterbladet sjelf vidare. Han anser en af publicistens förnämsta skyldigheter vara — här kommer det publicistiska amvelet — alt varna vallmänheten för alt kasta bort penningar på drafvel, och — ,att från litteraturen bortpvisa ovärdiga parasiter, Just för detta ändamäåäls skull är det en helig pligt af den litterära kritiken, att i födseln qväfva allt det ogräs, som vill uppspira på litteraturens fäll. Ingen barmhertigtet! Ogräset får icke ens växa upp så högt att det kan afrättas a! skördemannen Winterbladets lia, det måste qväfvas i sjelfva födseln; ty Winterbladet tycker icke om, såsom han på ett annat ställe tillkännagifver, att en stor massa af nedsvärtadt papper sprides kring alla landsändar. Tänk hvad det publicistiska samvetet då bör plågas at den mängd arbeten, som bokpressarne i Frankrike, Tyskland, Belgien och Amerika framalstra, och af den ständiga utvidgningen i formatet på tidningarna sedan! Ja, till och med sjeliva tillökningen i Allehandas prenumeration måste göra bonom ondt i magen, emedan allt sådant kar massan af nedsvärtadt papper,, synnerligast om färgen någon gång icke hinner torka utan smetar iTtin sig, såsom det ibland kan hända med oss stackars tidningar. Vill man mera specielt veta, huru detta mordiska begär yttrar sig i afseende på våra inhemska litterära produkter och skriftställare serskildt, så står Vinterbladsmannen äfven härmed