ligen, då hon passerade sista buset till venster lett hus, hvilket då ägdes af en person, som på en gång betänksam och hastig till sinne: på en gång vänlig och högdragen, lika utmärk Igenom redbara dygder som lysande fel, skulle om icke falska vänner varit, hava triumfera öfver oräkneliga fiender, och till slut fått njut: den koria tid af en stormig makt, för hvilker statsmän uppoffra mannaålderns helsa och hoppet om en lycklig ålderdom — då hon passerade detta märkvärdiga kus, märkte bon plötshgen, att platsen framför benne icke hade nigon utgång, och, när hon förskräckt stadnade, stängde hennes förföljare vägen för henne, så att hon ej kunde undkomma. En af dem fattade nu! hennes hand: Kors, min sköna, hvarföre så grym? Bara en kyss — bara en! Under det han talade, försökte han taga henne om lifvet. Helena ryckte sig ifrån honom och ilade bort, men fann nu vägen spärrad af sin förföljares kamrat. då till hennes förvåning en tredje person sakta sköt undan den, som stod henne i vägen, steg fram och bjöd henne sin arm, under det han kastade stumma, utmanande blickar på hennes oridderliga förföljare. Helena lyfte hastigt sitt skygga öga Lill sin oväntade beskyddare: någonting i hans ansigte, i hans min, hans ungdom, ingaf henne genast förtroende. Mekaniskt och nästan utan alt veta, hvad hon gjorde, lade hon sin darrande hand på den arm, som tillbjöds henne. De begge Lotharios sågo snopna ut. Den ene drog upp sin skjortkrage, den andre svängde sig, med ett tvunget skratt, om på klacken. Så ung Percival syntes, och föga mer än gosse, som