klen röst: — Låt bli mig! — låt bli mig! Hål) er stilla då! Mrs. — Mrs. — Mrs. M.! O, Herre Gud! Mrs. M. Vid det sista upprepandet af den älskade och välbekanta initialen, uttalad i en ton af nästan öfvermensklig ångest, var mrs. Mivers äktenskapliga hjerta nära att brista. Vänta här ett ögonblick, barn! Jag skall minsann ge dem så godt igen — det är bara det jag vill! Och i nästa minut hördes mrs. Mivers väsnas och gräla, tilldess Helenas öga förlorade hvarje spår efter henne. Den stackars flickan, sålunda lemnad allena, allt mer förlägen och skrämd, kastade en blick omkring sig. Denna blick uppfångades af två unga män, till hvilkas stånd man i dessa dagar, då klädseln ger en ganska osäker ledning för hedömandet af personers ställning isamhället, icke kunde sluta af deras yttre. De kunde vara dandies från vestra ändan af staden — de kunde vara kontorsskrifvare från den östra. Elin anamma, utropade en, detvar en rasande söt flickal Genom en hastig rörelse af hopen, funno de sig idetsamma begge helt nära. nyid Helcna. ; År ni ensam, min engel?s yttrade en utaf lem med rå förtrolighet. Tlelena svarade icke — tonen i denna röst krämde henne. En öppning i folkhopen lem-. rade h nne fri utsigt bortåt Cleveland Row, wilken icke ledde till några illuminerade plat-; er och derföre var tom på folk. Genast skynlade hon bort till detta ställe; de två karlarne öljde henne, under det den äldre och djerfvare mellanåt försökte fatta tag i hennes arm. Slutl